# ID: svediakorp-gov478404
# author: Díez de Rivera Icaza (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-06-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 686
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, kära kollegor, jag måste bekräfta och jag gör det omedelbart, att man mycket väl till viss del kan se vårt århundrades stadskultur som en bullerkultur.
Våra medborgares nätter och dagar blir allt bullrigare.
Medborgarens oro för akustisk förorening i begynnelsen av 2000-talet, såsom de undersökningar som publicerats i Eurobarometern visar oss, ökar.
Bullret ligger inte bara femte plats bland det medborgaren oroar sig för, utan klagomålen inom detta miljöområden är de enda som ökar, sedan 1992.
Sanningen är också den, herr kommissionär, att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, för vilket jag har äran att vara föredragande, inte på något sätt höljer denna oro i dunkel.
När nu 70 % av den europeiska befolkningen lever med bullernivåer från en enda källa, d.v.s. omgivande trafik, långt över de nivåer som rekommenderas av världshälsoorganisationen, skulle man kunna tro att medborgarens röst skulle hörsammas med större uppmärksamhet.
Detta framför allt då det redan 1992, i tabell 22 i femte åtgärdsprogrammet, fastställdes att " Ingen skall behöva utsättas för bullernivåer som utgör en hälsofara och fara för livskvaliteten ", samt fastställdes ett antal datum och åtgärder, om vilka vi vid revideringen inte kände till någonting eller mycket lite om dess genomförande.
Fru ordförande, om det är sant, vilket det är utifrån vårt utskotts synsätt, att man måste föra unionen närmare medborgaren, hur förklarar man då att kommissionen inte brytt sig om sitt arbetsprogram för 1996, där man åtog sig att till juli månad samma år presentera en hel lagsamling om buller, d.v.s.
2 ramdirektiv och ett meddelande?
Det är ju också så att det vi debatterar här idag är en undermålig grönbok som, och jag vill understryka detta, som ersätter det tidigare löftet från kommissionen om ett i alla avseenden otillräckligt program, som, vilket vi alla känner till, inte på något sätt ligger i fas med sig själv.
Jag har, vilket, herr ordförande, är uppenbart, inte någonting emot att man i hela unionen inleder en debatt om bullerföroreningen, mellan kommissionen, de statliga, kommunala och regionala myndigheterna, experter på denna fråga och även inkluderar jurister och medborgarrörelser.
Det råder inget tvivel om att detta skulle bli enormt intressant och mycket positivt, men när sju av tio medborgares hälsa och livskvalitet är utsatt för ljudnivåer långt över de som godkänts av världshälsoorganisationen, borde detta parlament, kommissionen och rådet se som sin primära skyldighet att omedelbart agera för att hitta och införa, med löften och konkreta åtgärder, lämplig lagstiftning.
Debatten och programmet är alltså välkommet.
Vad vi i första hand begär i vår parlamentariska resolution är emellertid, och jag tröttas inte av att upprepa detta, att kommissionen också redan detta år presenterar lagstiftningen om en minskning av omgivande buller.
Det är detta vi begär.
Och därmed vädjar jag till er att ni meddelar er kollega fru Bjerregaard, som så mystiskt är frånvarande denna eftermiddag, detta.
Jag avslutar nu, herr ordförande, med att understryka att vad vi begära av kommissionen bara är något så elementärt som att man uppfyller avgivna löften och att rådet skall lyssna på allmänhetens så målande rop på hjälp mot bullret.
Om ni nu tillåter mig, även om jag först skulle vilja tacka Graenitz för hennes ovärderliga hjälp, skulle jag vilja bekräfta vad som sagts så här långt, med en personlig erfarenhet.
För två månader sedan blev jag tvungen att läggas in för ett kirurgiskt ingrepp på grund av en svår sjukdom.
Det värsta med detta, mina damer och herrar, var att det som var svårast att stå ut med inte var smärtan, utan det outhärdliga bullret från nattrafiken, från sopbilarna och ambulanssirenerna.
Det var, herr kommissionär, omöjligt att vila, eftersom allt blev till en hemsk mardröm om buller.
