# ID: svediakorp-gov478169
# author: Liese (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 813
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, mina damer och herrar!
Under de senaste veckornas och månadernas debatt har vi fått ta del av en stor mängd extrema åsikter och i kväll kommer vi åter att få uppleva, att de extrema åsikterna bryter sig mot varandra.
Jag skulle därför som inledning på mitt anförande vilja anslå en något försonligare ton.
Jag är själv s k skolmedicinare.
Jag har åtnjutit en medicinsk utbildning och arbetar också alltjämt, i den mån min tid tillåter, inom den konventionella medicinens område.
Jag tror, att det råder samstämmighet om att - vilket också många kollegor säger - det gjorts enorma framsteg inom den konventionella medicinen under de senaste decennierna och att den s k konventionella medicinen hjälper många människor.
Å andra sidan måste vi emellertid inse, vilket jag också vet av praktisk erfarenhet, att många människor inte finner vad de söker hos den konventionella läkekonsten.
I synnerhet i samband med kroniska sjukdomstillstånd eller vid hälsorubbningar tar många människor mycket ofta s k icke-konventionella medicinmetoder i anspråk.
Detta har naturligtvis sina orsaker.
Jag är, liksom många kollegor, av den uppfattningen, att metoderna till största delen inte har någon som helst verkan utöver placeboeffekten.
Trots detta tas de i anspråk av folk.
Jag tror, att detta framför allt beror på, att naturläkare och andra, som använder sig av icke-konventionell medicin, lyssnar på folk.
Därigenom fyller de en funktion, som uppenbarligen ingen annars längre fyller i samhället.
Detta kan inte enbart belastas läkarna ty p g a avräkningssystemet, p g a kostnaderna har läkarna inte alltid möjlighet att ta sig så mycket tid med patienterna som kanske skulle behövas.
Det är också en fråga om vårt samhälle totalt sett.
Sönderfallet av familjebanden, inom vissa sektorer kanske också det större avståndet till kyrkan, leder till att traditionella strukturer, som sörjt för att man alltid haft någon som lyssnat, bortfaller.
I vissa länder inom den europeiska unionen finns det naturläkare och liknande, i andra länder finns de inte.
Kanske har det faktum, att det t ex i Italien inte finns denna form av naturläkare med det faktum att göra, att där alltjämt andra mekanismer fångar upp dessa saker.
Jag vet det inte och det är också mycket svårt för oss, att i kväll bedöma detta.
Jag vill bara ge er något att tänka på.
Vi bör inom den konventionella medicinen inte alltid bara föreställa oss, att allt kunde vara perfekt, utan vi måste också begrunda orsakerna.
Min grupp har emellertid allvarliga problem med betänkandet av Lannoye i dess föreliggande form.
Jag har länge försökt, att på något sätt sammanlänka de olika ståndpunkter, som råder inom parlamentet.
Jag tror, att det emellertid finns ett kärnproblem, som vi inte kan kringgå med aldrig så bra kompromissförslag.
Lannoyes betänkande vill å ena sidan ha största möjliga valfrihet för patienter och terapeuter.
Å andra sidan vill det också ha största möjliga säkerhet och här finns ett problem.
För vissa metoder har det efterhand visat sig, att de har styrkta effekter, vilka också kan kontrolleras vetenskapligt.
Jag förordar mycket varmt, att vi främjar dessa metoder kraftigare och att också läkare använder sig av dessa i större utsträckning.
Å andra sidan finns det metoder, vilka i sig avvisar en principiell vetenskaplig kontroll.
Den som använder sig av den, tror att metoden hjälper och är till och med övertygad om detta.
Tredje man kan emellertid inte kontrollera detta på grundval av vetenskapliga kriterier.
Frågan är hur man i en sådan situation kan bestämma gränsen mellan bruk och missbruk?
Hur ska man egentligen kunna föra en skadeståndsprocess, om det inte är möjligt att utföra en objektiv kontroll?
Jag anser, att här måste vi än en gång tänka igenom det hela grundligt, också därför att naturläkare i Tyskland och i andra länder delvis säger: det skulle kunna vara farligt, om Europa fastställer mycket stränga kriterier, eftersom det skulle kunna leda till, att vi inte längre kan praktisera i vårt land på det sätt som vi gjort hittills.
Vi får också kritiska skrivelser från användare av icke-konventionell medicin, som säger: håll hellre fingrarna borta!
Subsidiaritetsfrågan måste också i detta avseende tas upp en gång för alla.
Därför tror jag, att alla dessa skäl borde få oss, att inte acceptera Lannoyes betänkande i dess nuvarande form.
Detta är inget nej till den s k mjuka medicinen men det är dock ett nej till det hittills otillräckliga försöket att åstadkomma en harmonisering på det europeiska planet.
