# ID: svediakorp-gov478103
# author: Cellai (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 478
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jag hoppas att rådets ordförande och kommissionär Oreja inte blir arga på mig om jag inte kan låta bli att peka på motsättningarna mellan den förres grundläggande optimism och den senares djupa oro, kanske realism.
Av de två förhållningssätten är det uppenbart att åtminstone den ena är en aning framtvingad.
Vilket slags Europeisk union håller på att växa fram, kommissionär Oreja?
Uppenbarligen inte den politiska unionen, den enda verkliga utgångspunkten för de europeiska idealen, och tydligen inte heller ett socialt Europa som inte bara är prat, om det är sant att det fortfarande finns länder som, ställda inför den ökande arbetslöshetens dramatiska skådespel, fortsätter att lägga hinder i vägen när det gäller att hitta lösningar.
Det räcker inte med ett enda socialt kapitel eller ett socialt protokoll.
Det finns med andra ord inte mycket som ger anledning till optimism vad gäller resultatet från det Europeiska rådets möte i Amsterdam nästa månad.
Regeringskonferensen som till varje pris, verkar det, måste avsluta sitt arbete nästa månad - och varför kan man inte skjuta upp det med tanke på att man kanske står inför ett minimiavtal? - riskerar att avsätta blygsamma resultat: berget som föder en mus.
Om man läser mellan raderna om toppmötet i Noordwijk, så inser man att Europeiska unionen riskerar att förvandlas till enbart en " ministerokrati ".
Hur skall man annars kunna förklara det faktum att de som förhandlar om institutionella reformer, och inte bara om det, är representanter för regeringarna och inte personer som är valda av folken och som kan styra en skenande byråkrati?
Och rädslan och oron hos de 370 miljonerna europeiska medborgare, vilken hänsyn tar man till det i processen?
Femton regeringschefer plus femton utrikesministrar har sammanträtt i fem timmar utan att lösa upp någon - jag upprepar, någon - av de knutar som sedan ett år har blockerat förhandlingarna.
Vilket Europa håller vi på att bygga?
Uppenbarligen inte ett Europa som berör medborgarna, som är upptagna av helt andra problem: arbetslöshet, fattigdom, social utslagning och våld som plågar hela Europa.
Är det då absolut nödvändigt att utvidga Europa innan det fördjupas?
Är det inte snarare nödvändigt att förbättra dess funktion och att skapa förutsättningar som gör det möjligt att möta de utmaningar, såväl interna som externa, som Europa står inför?
Inga nya medlemmar borde godkännas innan institutionerna har reformerats i grunden med målet att möjliggöra en fördjupad politisk integration.
Det behövs en ekonomisk och politisk fördjupning av Europeiska unionen genom ett starkt politiskt projekt.
I annat fall blir den så stolt utropade ekonomiska och sociala sammanhållningen bara en sorglig och illusorisk hägring och Europa kanske en dröm att stoppa undan i byrålådan.
