# ID: svediakorp-gov478096
# author: Brok (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 862
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, bästa kollegor!
Jag skulle vilja tacka både den nuvarande rådsordföranden och kommissionär Oreja inte bara för de uttalanden de gjort här utan för att jag under de senaste månaderna också fått en känsla av, att de båda är beredda att acceptera parlamentets argument och även omsätta en rad av våra förslag resp bidra till att de omsätts.
För detta vill jag framföra mitt personliga tack.
I denna församling har jag under årens lopp hört stora ord från stora européer och under de senaste veckorna har jag kommit att tänka på två uttalanden, ett av den förre italienske presidenten Sandro Pertini och ett av Václav Havel.
I båda dessa kom det mycket tydligt till uttryck, att vi inte behöver ett teknokratiskt Europa utan ett medborgartillvänt Europa i medborgarnas tjänst.
När jag betraktar hur regeringsförhandlingarna går till i praktiken grips jag ibland av tvivel om huruvida vi verkligen lever upp till dessa normer.
Det blir allt mera komplicerat och allt svårare, att göra de europeiska besluten förståeliga för medborgarna, att ge medborgarna möjlighet att förstå vem som ansvarar för vad och att kontrollera vem som fattar bra och dåliga beslut samt att framföra till honom / henne, att han / hon genom sin påverkan kan styra saker och ting i rätt riktning.
Detta leder mig särskilt in på frågan om handlingsförmågan hos Europeiska unionen och denna regeringskonferens, som är avsedd att förbereda utvidgandet av denna europeiska union.
Alla talar om, att majoritetsbesluten har utvidgats men alla för också fram sina undantag, som han / hon fått med sig från sina nationella ministerier och det är nästan omöjligt för förhandlarna, att se till, att inte det hela utmynnar i ett resultatlöst spel.
I dessa dagar, alldeles innan regeringskonferensen avslutas, bör vi erinra oss, att enhällighetsprincipen utgör misstroendets och fantasilöshetens princip.
Man håller fast vid enhällighetsprincipen emedan man inte har förtroende för sina partners och fruktar, att en majoritet fattar beslut, som strider mot egna nationella intressen.
Detta tycker jag är en bitter insikt, eftersom alla någonstans hittar ett nytt exempel på detta misstroende och jag vill bara förtydliga detta på några punkter.
Rådets ordförandeskap försöker i själva verket i samband med handelspolitikens artikel 113 att utvidga majoritetsbesluten att också omfatta tjänster, investeringar, copyright osv.
Detta är emellertid uppenbarligen bara möjligt, om det samtidigt upprättas ett protokoll med underprotokoll, där hundratals - nej, nu överdriver jag - en mängd undantag skrivs in och först när hänsyn tagits till dessa är man beredd att fatta majoritetsbeslut.
Om det då blir så, att man vid utvidgande av principen om majoritetsbeslut alltid först måste göra ett specialavtal i form av protokoll i en fråga, då leder detta i slutänden till en situation, som kanske också leder till handlingsförmåga men under alla omständigheter till fullständig juridisk fastlåsning av Europeiska unionen och inte längre till liv inom Europeiska unionen!
Det finns en hel rad ytterligare exempel på detta.
Hur ser då verkligheten ut?
Det är ju så, att det praktiskt taget inte heller i samband med lagstiftningen om den inre marknaden förekommit något fall, där majoritetsomröstning ägt rum och där något land har tvingats offra sina nationella intressen eller har förlorat en omröstning.
Slutligen har också i de fall, där majoritetsbeslut fattats, hela tiden förhandlingarna baserats på samförståndsprincipen.
Varför går det då inte, att göra likadant även inom andra områden?
Vilken konsekvens får detta vid utvidgningen?
Många medlemsstater har ännu inte tänkt på, att det, som de hittills i nationellt intresse förespråkat med enhällighet, i en utvidgad gemenskap vänds till motsatsen, även sett ur det nationella intressets synvinkel!
Jag skulle här i detta sammanhang vilja nämna exempelvis frågan om strukturfonderna, utan att närmare kommentera detta.
Vi diskuterar alltjämt kring suveränitetsprincipen men då alltid bara kring formella och inte innehållsmässiga aspekter och medborgarna har här kommit mycket längre.
I samband med den tredje pelaren och det, som under den tredje pelaren ska göras till gemenskapssak, talas det mycket om, att man inte kan göra detta och att den nationella suveräniteten påverkas.
Detta är överhuvudtaget inte av intresse för medborgarna!
Jag menar, det de vill ha är lösningar och vi vill åstadkomma en ny politik och inte ett nytt styrande skikt.
Vi vill ha en europeisk säkerhets- och utrikespolitik, som för med sig sådana beslutsprocesser att vi går framåt.
Den får emellertid inte vara så regelstyrd, att visserligen majoritetsbeslut finns inskrivna någonstans men att dessa är omgärdade av enhällighetsprincipen, som stryper allting!
Vi vill ha socialpolitik i förbättrad form, grundläggande rättigheter och större öppenhet.
Den aktuella regeringskonferensen är på väg att se till, att Europaparlamentet eventuellt får mera rättigheter men vi vill också hoppas, att detta inte bara kommer vårt Europaparlament tillgodo, utan att även Europeiska unionen får utbyte därav.
(Applåder)
