# ID: svediakorp-gov478093
# author: Oreja Aguirre (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,406
# sentences: 99
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, herr tjänstgörande ordförande i rådet, ärade ledamöter.
När det är mindre än tre veckor kvar till Europeiska rådets möte i Amsterdam, där regeringskonferensen skall avsluta sitt arbete, är det en läglig tidpunkt att utvärdera resultaten från de framsteg som hittills har genomförts och reflektera över konferensens mål efter Europeiska rådets informella möte i Noordwijk.
Och när vi ser på de fjorton månader som har gått sedan Europeiska rådets möte i Turin vill jag betona den goda riktningen hos de tre aktörernas bidrag.
Jag vill först nämna de successiva ordförandeskapen i rådet och särskilt det nederländska ordförandeskapet.
Det dokument som detta ordförandeskap lades fram vid mötet mellan Houtems personliga representanter är enligt min bedömning det som maximalt kan tillåtas av regeringarna och samtidigt det minimum som kan accepteras av de allmänna opinionerna.
Det bereder mig därför nöje att uttrycka min uppskattning särskilt för Patijns arbete, utan vilket det skulle ha varit omöjligt att uppnå de aktuella resultaten.
För det andra vill jag nämna yttrandet av kommissionen den 28 februari 1996 som utgör en referenspunkt för konferensens ambitionsnivå.
För det tredje vill jag särskilt nämna det uttryckliga och konstruktiva bidraget från Europaparlamentet, dess representanter Guigou och Brok, och särskilt ordförandens agerande, både vid ministerkonferensen och vid Europeiska rådet.
Jag vill här påminna om något som kan verka uppenbart, dvs. orsakerna till att regeringskonferensen sammankallades.
Det fanns tre mål: stimulera unionens politik, förbereda unionen med tanke på utvidgningen och svara mot det som åläggs enligt Maastrichtfördraget, som i vissa frågor förutsåg sammankallandet av konferensen år 1996 och sökte etablera bland annat den framtida identiteten hos ett gemensamt europeiskt försvar.
Vi kan fråga oss om konferensen hittills har uppfyllt dessa mål.
Jag anser att man, för att kunna ge en exakt aktuell utvärdering, bör kunna utvärdera exakt var vi nu befinner oss och exakt vart vi är på väg.
Den första punkten har redan behandlats av rådets ordförandeskap.
Tillåt mig därför rikta blicken mot framtiden: Vart är vi på väg?
Vart är konferensen just nu på väg?
Vilken ambitionsnivå kommer det framtida avtalet att ha?
Jag vill i detta sammanhang uttrycka min tilltro inför denna kammare om att vi är kapabla att slutföra konferensen på ett nöjaktigt sätt.
Jag vill dock inte dölja min oro, eftersom förhandlingarna är i slutskedet och det ännu finns en hel del att göra.
Jag är också angelägen om att konferensen avslutas med en ambitionsnivå som ger Europeiska unionen förutsättningarna att bemöta de utmaningar som ligger framför oss de närmaste åren.
Europa behöver en djup reform som stärker dess demokratiska legitimitet, som förbättrar effektiviteten hos dess institutioner, som svarar mot medborgarnas bekymmer och som tillåter oss att tala med en enda röst på den internationella scenen.
Tillåt mig att framföra en syntes - grundad på min bedömning och kommissionens bedömning - om konferensens sätt att hantera dessa mål.
Vad gäller målet att närma Europa till medborgarna så finns det enligt min uppfattning två stora frågor: sysselsättningen och socialpolitiken och samarbetet i rättsliga och inrikes frågor.
Vad beträffar sysselsättningen så har resultatet av konferensens arbete åtminstone hittills varit positivt, och det finns samförstånd mellan staterna i fråga om att det nya fördraget skall innehålla ett kapitel om sysselsättningen.
Inom ramen för Essenstrategin ger inbegripandet av specifika bestämmelser för sysselsättningen möjlighet att förbättra samordnandet av de olika staternas nationella politik samt även möjlighet att se på sysselsättningen som en fråga av gemensamt intresse för alla stater, underlätta erfarenhetsutbytet och, framför allt, fungera effektivare i kampen mot arbetslösheten på unionsnivå.
Jag måste dock uttrycka min oro i fråga om en mycket konkret punkt: risken för att stimulansåtgärderna för sysselsättningen försvinner från originaltexten på grund av vissa staters opposition.
Detta skulle minska unionens effektivitet i sociala frågor.
Jag anser därför att det är väsentligt att denna punkt finns kvar i det framtida fördraget.
Vad gäller socialpolitiken så skall det sociala protokollet finnas med i det framtida fördraget så att man får ett slut på den onormala situation som godkändes i Maastricht.
Jag är dock orolig för att man håller kvar enhällighetskravet för fattandet av de viktigaste sociala besluten, något som mekaniskt införlivats i fördragets protokolltext.
Jag anser dock efter sammanträdet i går att det finns betydande framsteg i fråga om kampen mot den sociala uteslutningen.
Beträffande rättsliga och inrikes frågor har konferensen koncentrerat sitt arbete på tre stora ämnen.
Det första gäller ett " gemenskapsinförlivande " av frågor i anslutning till asyl, invandring, kontroll av yttre gränser, visum och administrativt och civilrättsligt samarbete, för att på så sätt säkra att gemenskapens institutioner progressivt till fullo deltar i de på varandra följande faserna.
Denna process, som i början grundades på en initiativrätt delad mellan kommissionen och medlemsstaterna, med enhälligt fattade beslut, skulle komma in i en slutfas där kommissionen innehar ensamrätt på initiativrätten och besluten skulle fattas med kvalificerad majoritet.
Frågan är på intet sätt ännu avslutad, och samma gäller frågan om Europaparlamentets deltagandeform, som för kommissionens del bör vara medbeslutandeförfarandet.
Det andra ämnet gäller en avsevärt förbättrad tredje pelare med nya rättsliga instrument och, för första gången, Europaparlamentets deltagande med en viss roll - om än begränsad - i domstolen.
Det tredje ämnet gäller integreringen av Schengen i fördraget, genom ett protokoll som gör det möjligt för unionen att få in ett förstärkt samarbete mellan flera stater i anslutning till de europeiska säkerhetsfrågor som fram till nu, såsom vi alla vet, har genomförts utanför fördraget.
Trots de obestridliga ambitionerna i texten från ordförandeskapet angående dessa tre ämnen vill jag här och nu uttrycka orsaken till min oro.
Jag är orolig för att de svårigheter som uppstår på grund av denna text kan leda till att förhandlingarna utmynnar i ett anspråkslösare slutresultat.
Om det blir så, upplever medborgarnas att de ett eller annat sätt har svikits i fråga om sina förväntningar.
Dessa medborgare vill å ena sidan ha fungerande frihet till rörlighet inom unionen, för att kunna flytta, bo och arbeta i andra medlemsstater, och å andra sidan vill samma medborgare att invandringspolitiken, kontrollen av de yttre gränserna och kampen mot den organiserade brottsligheten genomförs på ett effektivt sätt, tillsammans med rörelsefriheten.
Jag anser att det vore beklagligt om slutförhandlingarna utmynnar i frustration angående våra mål och att status quo bibehålls.
Det skulle sannolikt vara det stora misslyckandet i anslutning till regeringskonferensen.
Jag frågar mig hur vi skall lyckas förklara för våra medborgare att man efter så många månader av förhandlingar inte lyckas göra framsteg inom detta ämne.
En annan fråga som jag tycker verkar mycket känslig för medborgarna är det allmänna hälsotrygghetssystemet.
Med tanke på att gemenskapspolitikens alla områden skall garantera en hög skyddsnivå, så har vi den stora nyheten i artikel 129, i de rättsliga grunder som garanterar antagandet av bindande bestämmelser med kvalificerad majoritet och med Europaparlamentets medbeslutande.
Jag anser det vara grundläggande viktigt att parlamentets fulla deltagande garanteras.
Det finns också ett annat ämne jag vill ta upp och som rådets ordförandeskap nämnde för en stund sedan.
Det gäller förenklingen.
Det är nödvändigt att vi kan lägga fram resultatet från konferensen på ett klart sätt, i en fördragstext där uppläggningen har omstrukturerats.
Vi har tyvärr ännu inte uppnått detta mål.
Jag skall kort ta upp kapitlet gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Jag anser att det framtida fördraget kommer att medföra förbättringar i fråga om de instrument och förfaranden som används för beslutsfattandet.
Genom upprättandet av en central för planering och analys skulle Europeiska unionen få möjlighet att disponera över den kapacitet som behövs för att förutse och behandla grundläggande utrikespolitiska element, och förekomsten av en generalsekreterare skulle, tillsammans med kommissionens ordförandeskap, garantera unionens representation utåt.
Här måste man hela tiden eftersträva att det förekommer fullt samförstånd mellan rådet och kommissionen under hela förfarandets gång.
Jag tror att det också vore möjligt att underlätta beslutsfattandet genom att använda kvalificerad majoritet med hjälp av en mekanism som separerar de samförståndsbeslut som fattas i Europeiska rådet från de majoritetsbeslut som fattas i rådet (allmänna frågor).
Här får vi också in frågorna i anslutning till den konstruktiva nedläggningen av röster, något som håller på att tränga in i diskussionerna vid konferensen.
Alla dessa tekniska förbättringar är otillräckliga om det inte finns uttalad politisk vilja från medlemsstaternas sida att driva en verkligt gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Med andra ord sagt så måste vi undvika risken att införa mer byråkrati i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Europa måste ha en utrikespolitik som gör det möjligt att tala med en enda röst på den internationella arenan och denna utrikespolitik måste åtföljas av en trovärdig försvarspolitik för att den skall kunna genomföras.
Jag skall inte gå in på temat finansiering av den gemensamma utrikesoch säkerhetspolitiken, eftersom detta för en stund sedan behandlades av rådets ordförandeskap.
Jag litar på att detta interinstitutionella avtal snart kommer att få en lycklig utgång.
I fråga om handelspolitiken är det oundgängligt att vår verksamhet blir effektivare, särskilt i fråga om Världshandelsorganisationen.
Tidigare har artikel 113 tillåtit gemensamma och effektiva åtgärder gentemot våra partners inom varuhandeln.
I dag ökar handelsutbytet hela tiden, framför allt i fråga om tjänster, immateriell egendom och investeringar, och därför måste artikel 113 anpassas till denna nya verklighet.
Om konferensen inte lyckas med att modernisera vår gemensamma handelspolitik har Europa gått miste om en god chans att ställa sig i främsta ledet i förhållande till våra konkurrenter.
Jag måste också bekänna att jag är oroad av det faktum att ordförandeskapets text i slutet av förhandlingarna kan vara ännu svagare eller t.o.m. innehålla regressiva element.
Om det är så, anser jag det vara bättre att överge ändringen och låta artikelns ursprungliga version stå kvar.
Jag skall avsluta med några ord om institutionerna.
Förhandlingarnas tredje stora kapitel är den institutionella reformen.
Frågan om kommissionen var föremål för debatt vid Europeiska rådets informella möte i Noordwijk, och ordförandeskapet har tagit upp denna fråga på ett omfattande sätt.
Därför kommer jag att fatta mig mycket kort.
Man har nämnt frågan om att ge kommissionens ordförandeskap större befogenheter och stärka Europaparlamentets effektivitet och legitimitet, genom att ratificera den utnämning som gjorts av Europeiska rådet.
Det finns också andra frågor som fortfarande är inte är avklarade och som sannolikt kommer att ligga på bordet fram till sista stund.
Jag avser här särskilt frågan om kvalificerad majoritet.
Vi har från kommissionen till leda upprepat att upprätthållandet av enhällighet i en utvidgad union kommer att leda till förlamning.
Inom detta område är status quo inte acceptabel.
Det går självfallet att tillåta undantag till den kvalificerade majoriteten när det gäller konstitutionella eller nästan konstitutionella frågor, införlivandet av nya medlemsstater eller beslut om egna medel, men den kvalificerade majoriteten bör utgöra det normala om vi vill undvika att Europeiska unionen faller i förlamning och ineffektivitet.
Jag skall också ta upp frågan om medbeslutandet och på denna punkt kommer jag att vara mycket klar: utvidgandet av medbestämmandet till frågor av lagstiftningskaraktär kan under inga omständigheter anses vara en ren koncession till detta parlament eller till de sektorer som är de största anhängarna av den europeiska integrationen.
Jag är allvarligt oroad med tanke på att detta kan vara inställningen hos vissa av konferensens deltagare.
Medbestämmandet är en grundprincip som skall vara med om att forma Europeiska unionens konstitutionella struktur, både i ekonomiska och sociala frågor och inom alla områden som påverkar medborgarnas rättigheter och skyldigheter.
Jag anser det vara otänkbart att unionen i framtiden skulle kunna avstå från en politisk medling där de sociala krafterna och de europeiska medborgarna finns representerade när det gäller att fatta beslut som markerar åtgärdslinjerna för politikens olika områden.
Detta är ett grundläggande krav för demokratin.
Jag skall avslutningsvis, herr ordförande, komma med en reflexion.
Jag är medveten om att många viktiga frågor inte har kommit med i mitt inlägg.
Jag har föredragit att koncentrera mig på det jag anser vara väsentligt.
Jag är säker på att många frågor som tas upp av ledamöterna kommer att fördjupas och klargöras i debatten, och om någon saknar ett omnämnande om flexibiliteten, vill jag påminna om att vi hade en monografisk debatt om detta ämne i detta parlament för några månader sedan.
Det som för mig är viktigt just nu är att vädja till de närvarande politiska krafterna med hänvisning till konferensens aktuella situation.
Vi befinner oss i ett kritiskt skede.
De tre följande veckorna kommer att vara avgörande för beslutet om vilken modell som skall upprättas för Europeiska unionen.
Slutförhandlingarna kommer att vara ytterst hårda, åtagandena kommer att vara svåra och de nationella intressena divergerande i många frågor, men än så länge är inget avgjort, inget är definitivt vunnet eller förlorat.
Därför vill kommissionen vädja till Europaparlamentet för att detta, tillsammans med kommissionen, kräver en sista ansträngning av medlemsstaterna i förhandlingarnas sista skede.
Just nu står mycket på spel vid konferensen: vår förmåga att konstruera en union som är stark, trovärdig, kapabel att fördjupa den politiska unionen och samtidigt öppna sig för utvidgning, utan att förfalla till urvattning, och samtidigt bevara den dynamiska karaktären hos gemenskapens integrationssätt.
Detta är utan tvivel vår stora utmaning.
Att avstå från detta mål vore att avstå från vårt mål.
Det vore att försvaga unionens förmåga och därigenom göra unionens alla medborgare svagare.
Det vore också att avstå från närvaron på den internationella ekonomiska och politiska scenen.
Därför vill jag göra en sista vädjan till parlamentet.
Jag anser att vi måste ena våra krafter för att garantera att denna europeiska samhällsmodell bibehålls i det framtida fördraget, och för detta måste parlamentet och kommissionen vara beredda att kämpa.
(Applåder)
