# ID: svediakorp-gov477828
# author: Van den Broek (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 855
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Låt mig börja med den humanitära aspekten, som faktiskt aldrig får göras beroende av den politiska situationen i ett land.
Det var även skälet till att kommissionen har beslutat, och då särskilt Bonino och kommissionens humanitära byrå ECHO, att ställa tre miljoner ecu till förfogande som en lindring av den första nöden för offren för denna ovanligt allvarliga jordbävning.
Den hjälpen kommer såvitt jag vet att kanaliseras traditionsenligt, framför allt via icke-statliga organisationer, och kommer särskilt att utgöras av livsmedel, medicin, tält, filtar, vatten, sanitära anordningar och liknande.
Jag hoppas att därmed i varje fall även budskapet når den iranska regeringen att EU i humanitära angelägenheter alltid står på de drabbades sida.
Nu kommer vi till politiken.
Herr ordförande!
Dimitrakopoulos uttalade önskemålet att kommissionen eller rådet vid något tillfälle till parlamentet skulle överlämna en lösning eller peka på en väg som skulle kunna leda till en lösning av de politiska problemen med Iran.
Jag delar den önskan med honom och många andra.
1990 - och jag minns att jag själv var berörd under trojkan om jag inte misstar mig i Teheran - riktades av Iran på nytt en vädjan till Europeiska unionen att inleda förhandlingar om ett handels- och samarbetsavtal.
Denna vädjan har upprepats flera gånger därefter och har gång efter annan varit föremål för samtal till för två, tre år sedan när vi gick över till den kritiska dialogen.
En sådan avtalsmässig relation med Iran har inte kommit till stånd till följd av de enorma politiska hinder som finns i våra relationer och som har allt att göra med de besvär som även har anförts av de ärade ledamöterna mot Irans hållning, om det nu handlar om fredsprocessen i Mellersta östern eller statsterrorism, nukleära aspirationer eller den interna människorättspolitiken.
Alla dessa saker har egentligen inte ändrats hittills och inte förbättrats.
Jag tror att vi också i all uppriktighet mot varandra måste konstatera att varken Förenta staternas isoleringspolitik eller Europeiska unionens kritiska dialog hare givit synliga, påtagliga resultat.
Jag anser att vi måste vara ärliga på den punkten.
Det finns alltså inget svar som är skräddarsytt.
Men efter att Mykonos-domen ännu en gång har understrukit där denna regering som själv är anklagad på högsta nivå som inblandad i statsterrorism - jag hänvisar till Mykonos-domen - då är i stånd till, behövdes naturligtvis en tydlig politisk signal, vilket ledde till hemkallandet av ambassadörerna och på ett senare stadium också ledde till att man inte återsände ambassadörerna, när Iran hade tillkännagivit att man ville uppskjuta den tyske och den danske ambassadörens återkomst.
Vad gäller den italienske ambassadören, som under tiden hade återvänt till Teheran, innan beslutet föll om att hålla ambassadörerna hemma i sina huvudstäder i Europa.
Hur går vi nu vidare?
Den kritiska dialogen har skjutits upp, ministerbesök - både här och där - har uppskjutits.
Ett antal andra åtgärder har tillkännagivits, men man kan inte komma ifrån att vi i Iran har att göra med en regional makt som i betydande utsträckning avgör stabiliteten i regionen och som även gränsar till ett land med vilket kontakterna på internationell nivå faktiskt även är frusna till följd av resolutioner i säkerhetsrådet och liknande.
Den magra slutsumman och den något ytliga slutsatsen av detta måste vara att det inte skulle vara förståndigt att klippa av varje form av kommunikation med Iran.
Därav följer också att, trots det faktum att det inte finns någon ambassadör på plats, vilket alldeles uppenbart är en stark politisk-diplomatisk signal, ambassaderna ändå fortsätter med att skaffa information och att lämna budskap till den iranska regeringen, och det måste vad oss beträffar även fortsätta.
Herr ordförande!
Den politiska kommittén, ministerrådet, har sagt att det noga följer situationen i Iran.
Jag vet inte vilka andra åtgärder som skulle kunna vidtas.
Man överväger allt, men jag måste säga att, om jag har hört rätt, även en majoritet av rådet säger om det handlar om ekonomiska sanktioner och liknande: Nämn då ett exempel på att det verkligen har varit effektivt, vem drabbar vi med det?
Vi kommer då lätt in på en debatt där man säger: Ja, ekonomin väger alltid tungt, men det handlar nu inte om det.
Frågan är vad ekonomiska sanktioner som inte skulle täckas t. ex. av ett uttalande av säkerhetsrådet, mandatresolutioner, till sist skulle leda till.
Det är alltså inga lätta beslut.
Den återhållsamma hållningen har kommit till uttryck tillräckligt genom rådet, men jag tror att vi under de kommande månaderna nu är beslutna att tills vidare uppskjuta den kritiska dialogen, och vi måste avvakta vilken Irans hållning blir, vilka reaktionerna från Teheran blir och därefter se hur vi kan ge ett lämpligt svar.
Om ogillandet från Europeiska unionens sida kan inget missförstånd råda efter de förklaringar som har givits.
