# ID: svediakorp-gov477791
# author: Souchet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 645
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Den globala infallsvinkeln i betänkandet liksom i kommissionens analys, vilken både är federalistisk och ultraliberal, ger inga framtidsutsikter som stämmer med medlemsstaternas och Europeiska unionens verkliga intressen, även om man här och var i Titleys betänkande kan finna intressanta förslag, som till exempel utarbetandet av en rättslig form för europeiska vapenföretag, vilken samtidigt inte får bli en börda.
Betänkandet utgår från en strikt ekonomisk synvinkel i frågan om vapenpolitik, som om det gällde ekonomiska tillgångar vars lönsamhet skall värderas på samma sätt som alla andras.
Men om varje medlemsstat skall komma fram till det bästa förhållandet mellan kostnad och vinst, mäter det först vapnens värde i hur väl de passar in i de särskilda behoven i landets försvar, för att på bästa sätt bevara det nationella oberoendet.
De europeiska staterna kan alltså inte bestämma sina vapens särskilda utformning utifrån önskemål från de stater som eventuellt skulle köpa dem.
I liberalismens namn odlar Titleys betänkande i själva verket en tillbedjan till asymmetrin som verkar bli kommissionens officiella lärosats.
Européerna bör ständigt visa prov på den renaste och mest kompromisslösa liberalism, om det så skall ske till skada för deras egna intressen.
Betänkandet noterar visserligen att den amerikanska vapenindustrin åtnjuter alla sorters skydd, vilket hindrar konkurrensen att spela sin roll fullt ut, men rekommenderar inte alls en symmetrisk attityd från gemenskapens håll, utan tvärtom borde den öppna sig för " inköp av redan utvecklad militär materiel från tredje land " och för " överföring av militär teknologi ".
Alla är överens om att det är nödvändigt att utveckla gemensamma vapenprogram för att förlänga tillverkningsserier och sänka kostnaderna för nya vapen.
Men ett genomförande av detta mycket känsliga och svåra mål, skulle inte kunna ske med integrationen som utgångspunkt, vilket Titleys betänkande rekommenderar.
Om man verkligen vill göra framsteg borde det snarare utgå från en anpassbar metod.
Vapenindustrin är ett område där oräkneliga europeiska projekt avblåsts i brist på specifik karaktär, på grund av krediter som överträtts med stora summor, avbetalningar av bestämda budgetbelopp som inte gjorts ...
Att i denna sektor vilja införa en sträng gemensam samarbetsram, utan att ta hänsyn varken till nationernas vilja eller till deras verkliga behov, vore fullständigt konstlat och skulle bara kunna få katastrofala följder.
Inom ett område som knappast finner sig i slappa kompromisser eller ungefärliga detaljbeskrivningar leder varken tumult inom regelverket eller en strukturalistisk aktivism fram till effektiva samarbetsformer, däremot en exakt överensstämmighet mellan vars och ens behov och det materiel som gemensamt utvecklats, vilken progressivt och sakligt definierats av vissa partnerland.
Vad gäller den europeiska vapenagenturen som är svår att uppnå men dock viktig, har projekten avlöst varandra främst som massmediala effekter, utan att ha hunnit mynna ut i konkreta resultat.
Knappt hade den fransk-tyska vapenagenturen kommit på plats år 1995 förrän idén lanserades om att från och med 1996 skulle det utvidgas med andra partnerländer, och idén om generalisering föreslogs under 1997.
Betoningen borde ha lagts på en inomeuropeisk rationalisering i stället för på frågor om export och samarbete med andra utomstående partnerländer.
För övrigt kan denna rationalisering inte komma väl i hamn annat än om kommissionen förenar sin konkurrenspolitik med den rationaliseringspolitik den förordar.
Vad gäller vapenindustrin har dock kommissionen hittills föredragit att gynna en transatlantisk union snarare än en europeisk fusion (i detta fall engelsk-fransk) inom områdena flygteknik och elektronik.
Ändå borde rimligtvis syftet med en Västeuropeisk vapenorganisation vara att förena de medlemsstater som så önskar och förena deras europeiska intressen, för att uppnå den bästa överensstämmelsen av europeiska medel.
Förslaget till resolution som lagts fram av Titley är omöjligt för mig att stödja eftersom det inte betonat dessa väsentliga punkter.
