# ID: svediakorp-gov477786
# author: Souchet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 443
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Frågan om de internationella fiskeriavtalen som tagits upp inom Europeiska unionen är kontroversiell.
Somliga vill systematiskt ifrågasätta avtalen på grund av deras kostnader, samtidigt som man inte frågar sig vad det ekonomiskt och socialt skulle kosta gemenskapen om inte avtalen fanns.
I Cramptons betänkande påminns dessa personer, med all rätt, om att fiskerizonernas utvidgning till 200 sjömil, med påföljd att 95 % av fiskbestånden står under kustländernas lagstiftning, gjorde att avtalsförhandlingarna med berörda länder var oundvikliga för gemenskapen, för att garantera våra fiskeflottors överlevnad, behålla det europeiska fiskets del i världsfisket och därmed dess bidrag till att säkerställa vår livsmedelsförsörjning.
Om Europeiska unionen skulle avsäga sig dessa avtal i morgon, skulle den plats som blir ledig efter gemenskapsflottan strax upptas av främst asiatiska konkurrenter.
Denna avtalspolitik är också ett önskemål från våra redare som finansierar den till 50 %, en balans som det är lämpligt att behålla.
Andra tror att det europeiska fisket kommer att tävla med det lokala fisket, inom ramen för dessa avtal.
Det stämmer inte.
Utvecklingsländerna förfogar över tillgångar som de vill utnyttja, men har inte tillräckligt med fartyg och kunnande, kontraktet är därför något som bägge parterna önskar.
Inom ramen för avtalssystemets utveckling, måste man skilja mellan de avtal som också kan spela en faktisk roll när det gäller utvecklingsbistånd genom att självförsörjningen av livsmedel tillåts öka med stödet till det lokala fisket, och de avtal som gäller partnerland som blivit konkurrenter till gemenskapens fiskare i vilka gemenskapen bör vaka över att inga snedvridningar sker i konkurrensen, främst när det gäller priser.
I den första kategorin måste andra generationens avtal generaliseras, avtalen med AVS-länderna vilka har ett överflöd av tillgångar av hög kvalitet måste gynnas, liksom avtalen med de länder som bör förbli våra naturliga partnerland, i synnerhet de som går med på att offra en stor del av de tillgångar som avtalen ger dem, till den lokala fiskerisektorns utveckling, som till exempel Senegal som har beslutat att reservera 50 %.
Det är också viktigt att komplettera avtalsnätet vad gäller tonfiskebåtar, för att få större tillgång till tonfiskbestånden som är strategiska arter för gemenskapens nät av havsprodukter, och som inte har några särskilda problem med överexploatering.
Då Cramptons betänkande behandlat de flesta av dessa synpunkter, har vår grupp röstat till dess fördel trots att det har vissa luckor och trots att det är svårt att försöka enas utifrån de mycket spridda positioner som finns inom fiskeriutskottet.
Betänkande (A4-0076 / 97) av Titley
