# ID: svediakorp-gov477713
# author: Soulier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 916
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, kära kolleger, först och främst skulle jag vilja påpeka att denna debatt är den första i sitt slag.
Enligt bestämmelserna i artikel 40 i Euratomfördraget hade kommissionen faktiskt ingen skyldighet att rådfråga parlamentet.
Ändå gjorde den det.
Herr kommissionsledamot, utöver ert behagliga sätt och det goda uppträdande ni visar inför parlamentet, skulle jag vilja säga att ni hade rätt.
När det gäller energiproblemen behöver vi alla den allmänna opinionens stöd.
Det är högst anmärkningsvärt att kärnkraftspolitiken i Europa under de senaste fyrtio åren har utvecklats av små grupper av människor, vetenskapsmän, politiker och industriidkare, utan att den allmänna opinionen aktivt deltagit i förledet, främst via sina nationella representanter.
Därför är det bra att en institution som vår kan säga sitt om energipolitik, så väl på medlemsstaternas nivå som på hela Europeiska unionens.
Den andra iakttagelse jag skulle vilja göra är att de geopolitiska förutsättningarna faktiskt har förändrats sedan Euratomfördraget undertecknades, liksom den högkonjunktur som rådde under åren 1950 till 1980.
En fråga som har blivit avgörande är Europeiska unionens oberoende när det gäller energiförsörjning.
I motsats till vad man trodde år 1989 har omvälvningar skett i världen och den största delen av medlemsstaternas tillgångar, främst av olja och gas, kommer ifrån instabila områden.
Tänker vi någonsin på vilken situation vi skulle hamna i om Ryssland, Främre Orienten eller Nordafrika under en tid vore stängda för oss?
Funderar den allmänna opinionen på det?
Gulfkriget visade att västländerna ingrep snabbt, då hotet inte bara var teoretiskt.
Vi måste följaktligen bedöma behovet av en politik för kärnkraftsindustrin utifrån detta perspektiv.
I mitt betänkande har jag förhört mig om huruvida en sådan politik är effektiv och vilka risker den eventuellt kan medföra, och jag tror mig om att ha skrivit ett rimligt och sakligt betänkande.
Rimligt, eftersom vi måste vara försiktiga.
Hur ser de tekniska nyheterna ut om några år?
Hur skulle vi kunna uttala oss om den eller den nya reaktortypen, utan fördjupade vetenskapliga kunskaper?
Vi måste naturligtvis lita på de sakkunniga, och tillsammans diskutera slutsatserna från deras arbete.
I detta ämne skulle jag vilja säga att jag av två skäl motsätter mig flertalet av de ändringsförslag som lagts fram av McNally.
Det första skälet är att McNally motsäger sitt eget ändringsförslag när hon erkände medlemsstaternas enväldiga rätt att välja om de vill ha kärnkraft eller inte och att deras val måste respekteras.
I ändringsförslagen som lagts fram till plenarsammanträdet, vill McNally inom en förutbestämd tid utvidga förbudet mot kärnkraft till alla medlemsstater.
Det stämmer inte med den första tankegången.
Framförallt skulle jag dock vilja påpeka för henne att det är omöjligt att förbise de tekniska framstegen.
Vår vardag är sammanlänkad med de tekniska och teknologiska framstegen och ur det perspektivet bör vi också ha tilltro till dem.
Jag skulle vilja betona följande punkter.
Europa är till över 60 % beroende av andra för sin försörjning.
Om kärnkraften idag eller inom de närmaste åren skulle förbjudas eller avskaffas skulle vårt behov bli 80 % eller mer, och vi skulle hamna i en mycket farlig situation.
För det andra är vi naturligtvis alla anhängare till de förnybara energikällorna!
Är de tillräckligt utvecklade i dag för att kunna ersätta den energi vi får från kärnkraften?
Svaret blir utan tvekan nej.
En tredje synpunkt är att kärnkraftsindustrin i dag, direkt och indirekt, sysselsätter 400 000 människor i Europa.
Vi kan inte avskaffa den genom ändringsförslag!
Industrin är slutligen till sin natur rädd för tomheten.
Jag tror, men kan inte svära på det, att om vi avskaffar den europeiska kärnkraftsindustrin skulle Förenta staterna och Japan, vilka i motsats till kommissionsledamoten inte skulle rådfråga oss, komma och ersätta oss antingen i Europa eller på andra kontinenter.
Vidare, innan jag drar en mycket kort slutsats, är vi på detta område också skyldiga att utan cynism vara solidariska och delaktiga med länderna i Östeuropa, i synnerhet Ukraina och Ryssland.
Deras kraftverk fordrar en lika hög säkerhetsnivå som våra.
Här gäller också att om vi försvinner ersätts vi av andra, men det är vår säkerhet som står på spel och vi måste hålla en teknisk nivå som är tillräckligt hög för att kunna ingripa.
Jag har inte förbehållslöst gett mitt samtycke till kärnkraftspolitiken.
Jag har betonat att den allmänna opinionens medverkan är nödvändig, att vi måste bekämpa kärnkraftverkens åldrande.
Det är nästan som ett biologiskt fenomen i samhället, vilket vi måste hålla stånd mot.
Vi kan inte lämna kärnkraftverken i befintligt skick och vi måste också tro på de tekniska framsteg som används i dag och som säkert kommer att utvecklas ännu mer när det gäller eliminering av avfallet.
Vi bör inte dra in forskningsanslagen, vilket McNally begärde i sina ändringsförslag.
Dessa ambitioner är väl höga för Europa, sägs det här och var.
Med vad vore ett Europa utan energi?
Vad skulle en inre marknad tjäna till, om energitillgången minskar och industrin saktar av?
Vad skulle en gemensam valuta tjäna till om varuutbudet blev mindre?
Att helt avskaffa kärnkraften idag är en de rikas illusion och en teoretisk betraktelse över människans utveckling!
