# ID: svediakorp-gov477702
# author: Bonino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,482
# sentences: 112
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
I mitt svar kommer jag att kortfattat beröra samtliga betänkanden och jag kommer att avsluta med ett antal synpunkter på Cramptons initiativbetänkande vad gäller de internationella fiskeriavtalen, som i kväll har stått i centrum för debatten och som för övrigt samtliga inlägg har hänvisat till.
Vad gäller Varelas betänkande, så har kommissionen tagit aktiv del i att få till stånd en ratificering av avtalet med Förenta Nationerna om bevarandet av de fiskbestånd som vandrar mellan olika zoner, vilket kommissionen anser utgör ett konkret steg mot skydd och ett uthålligt utnyttjande av resurserna.
Jag är fullständigt medveten om de problem som finns, framför allt behovet av att undvika att vissa av våra partners tar unilaterala initiativ, framför allt Kanada, och jag kan lugna Varela med att initiativ har tagits på diplomatisk nivå och alla andra nivåer, för att förhindra och stoppa detta beteende, som inte är acceptabelt för vare sig Europaparlamentet eller kommissionen.
När det gäller ändringsförslagen är kommissionens position som följer: ändringsförslagen 1 och 3 rör en serie frågor i samband med vilka åtgärder som skall vidtas när behörigheten delas upp mellan gemenskapen och medlemsstaterna och om enhetligheten i tolkningen av avtalet och havsrättskonventionen, men kommissionen anser att man redan har tagit hänsyn till dessa farhågor i de förklaringar som lagts till förslaget eller själva avtalet.
Vad gäller ändringsförslag nr 2, så anser inte kommissionen sig kunna acceptera det eftersom kommissionen hävdar att det är viktigt att kommissionen står enad när den förhandlar med internationella organisationer.
Jag vill inte, herr Varela, även om jag förstår de tankar som ligger bakom, att vi ska skapa samma situation vad gäller fisket som den som råder inom PESC, därför att hittills - det kan man tycka bra eller ila om - har gemenskapen åtminstone talat med en röst.
Om varje medlemsstat tilläts försvara sina egna intressen, så tror jag att vi snart skulle hamna i samma situation som den andra pelaren när det gäller utrikespolitiken, där kakofonin och åsiktsskillnaderna mellan de olika medlemsstaterna inte har gett oss ett effektivare instrument.
När det gäller Macartneys betänkande så vill kommissionen gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete.
Tillägget till protokollet har faktiskt ändrats för att möjliggöra för de behöriga myndigheterna på São Tomé och Príncipe att ha en bättre kontroll över det fiske som bedrivs av utländska fartyg inom deras exklusiva ekonomiska zon.
Kommissionen delar andan i ändringsförslagen 3 och 5 och anser att det är nödvändigt att förbättra informationen.
Vi kan inte godkänna ändringsförslag nr 6 eftersom rådet fastlägger de förhandlade direktiven endast en gång för varje avtal och inte vid förnyande av avtalen och enskilda protokoll.
I det här fallet bevakar kommissionen, som har till uppgift att leda förhandlingarna, också att de direktiv som kommer från rådet respekteras.
När det gäller övriga ändringsförslag, så har kommissionen alltid hävdat att de fiskeriavtal som slutits med AVSländerna framförallt är kommersiella till sin natur, även om, som också understryks i Cramptons betänkande, dessa avtal ofta innehåller utvecklingskomponenter för tredje land, till exempel när det gäller sjömännens arbete ombord eller lossning av fångsten för bearbetning lokalt.
Under alla omständigheter, när det gäller att tillämpa artikel 130 B i Unionsfördraget om sammanhållning, så avser kommissionen med sina avsättningar till förmån för dessa länder att stärka fiskerisektorn i samklang med utvecklingspolitiken.
Jag måste emellertid säga att det även är frustrerande för kommissionen att, efter att ha lyssnat på er under två timmar, inte kunna svara Aelvoet, eftersom han är frånvarande, men som jag ändå vill svara, eftersom jag i denna kammare åter hör ett antal stereotypa uppfattningar som, uppriktigt sagt, jag inte längre vet på vilket språk jag skall reda ut.
Jag kan inte gång efter annan acceptera exemplet Senegal, eftersom det är felaktigt.
Senegal-avtalet undertecknades på begäran av, och efter påtryckningar från, de senegalesiska myndigheterna, inklusive Senegals fiskerisektor.
För det andra agerade vi gemensamt med DG XIV och DG VIII, så det var ett utvecklings- och fiskeriavtal.
För det tredje, efter påtryckningar från vår sida, mottog vi en skrivelse från myndigheterna i Dakar, där det utsades att de slutligen beslutat sig för att allokera 50 % av avtalets totalsumma till fiskerisektorn, Detta bevisar bara att vi tar hänsyn till er oro.
Jag kan inte återigen lyssna till påståendet att vi konkurrerar med den lokala fiskerinäringen.
Det är inte sant.
Vår flotta fiskar på djuphav med 200 meters djup.
De lokala senegalesiska fiskarna kan inte fiska på 200 meters djup.
De har inte verktyg och utrustning till det.
Vi konkurrerar med den japanska flottan.
Så låt oss säga som det är, så att det som behöver korrigeras, kan korrigeras.
Låt oss se på de faktiska problemen och inte på stereotypen.
Jag vet inte riktigt hur jag skall komma till rätta med det.
Jag lämnar Cramptons betänkande till sist, eftersom den kräver mer kommentarer och ägnar mig nu åt Teversons betänkande.
(IT) När det gäller Teversons betänkande om det multilaterala samarbetet inom ramen för NAFO förhåller det sig så att den Europeiska gemenskapen i sin egenskap av undertecknande part är skyldig att införa alla rekommendationer som formulerats av NAFO: s fiskeriutskott i gemenskapens lagstiftning, varför de två aktuella förslagen till förordning anger vissa kontrollåtgärder, som ni för övrigt har nämnt, inklusive observatörer, som ligger i linje med rekommendationerna från NAFO: s fiskeriutskott.
Kommissionen gläder sig åt att förslagen har kommenterats positivt i Teversons betänkande.
Jag är fullständigt medveten om den oro som ni ger uttryck för och som visar sig i de föreslagna ändringarna, men jag kan, av formella skäl, inte införa dem i rådets förslag till förordning om ändring av förordning 189.
Under alla omständigheter kommer kommissionen att från och med nu se till att till fiskeriutskottets ordförande skicka en kopia på rapporten om situationen för de maritima resurserna som NAFO: s vetenskapliga råd har utarbetat.
Problemet är att analyser och utvärderingar som gäller tillgången har gjorts av NAFO: s vetenskapliga råd, i vilket den Europeiska kommissionen deltar, men det finns inge specifika rapporter.
Det jag kan göra är att omedelbart ställa resultaten från denna vetenskapliga rapport till förfogande.
När det gäller det sista betänkandet, det från Souchet, så måste kommissionen uppriktigt säga att efter att ha läst Europaparlamentets betänkande om ändring av gemenskapssystemet, så kan vi inte acceptera ändringsförslagen 1 och 2.
Det är faktiskt så, herr Souchet, att för att respektera våra åtaganden på internationell nivå så räcker det att i gemenskapens rättsregler införa tekniska föreskrifter som är av extremt begränsad omfattning, eftersom det handlar om att bestämma hur fiskeredskapen skall vara konstruerade och hur de skall få användas, och som skall antas av det ansvariga utskottet enligt artikel 18.
Mot den här bakgrunden anser kommissionen inte att det är lämpligt att tillämpa proceduren i artikel 43, efter det att den aktuella åtgärden har antagits av den internationella organisation som det rör sig om, eftersom Europeiska unionen inte har något utrymme för egna åsikter när det gäller åtgärdernas innehåll.
Kommissionen kan dessutom inte acceptera ändringsförslagen nr 3 och 4 eftersom de avviker från det aktuella förslagets juridiska ram.
Efter dessa synpunkter kommer jag nu att redovisa ett antal reflektioner i samband med fiskeriavtalen.
(EN) Jag sade redan tidigare att jag är mycket frustrerad eftersom även diskussionen här i kväll har visat att åsikterna i detta parlament skiljer sig åt i stor utsträckning.
Det betyder att det enda jag kan göra är att följa det slutliga betänkandet, vilket uppenbarligen avspeglar konsensus efter en lång debatt, och försöka vara så pragmatisk jag kan.
Låt mig utnyttja detta tillfälle att säga att ni inte bara kan föra över överkapacitet till tredje land.
I sju månader har kommissionen försökt att få igenom en 30-procentig kapacitetsminskning av vår flotta.
Det tog mig sju månader att driva igenom detta resultat.
Detta uppnåddes som en kompromiss, mitt ursprungliga krav var högre.
Jag vill bara understryka att vi på alla sätt försöker arbeta på alla sätt vi kan för att minska kapaciteterna eller fiskeriansträngningarna i våra vatten och att inte enbart " föra över överkapaciteten någon annanstans ".
Det är inte rätt.
Det är nog så förvånande att medlemsstaterna, som inte minskat sina kapaciteter under de gångna åren eller som t.o.m. ökat sina kapaciteter under den tiden, i rådet inte enbart uppvisar stort motstånd mot mitt förslag, utan även framför kritik för att jag " bara överför överkapacitet ".
Kanske avser ni inte kommissionen utan era medlemsstater eller regeringar.
När ni talar om avveckling, herr McMahon, har ert land, med rätta eller inte, inte använt avvecklingsplanen med finansiering från kommissionen under de senaste tio åren!
(Avbrott av McMahon) Ursäkta, men det är inte mitt problem.
Var och en har sitt eget ansvar.
Jag påtar mig mitt, men jag är inte syndabock för allting, inklusive Hiroshima!
Jag var inte född då.
(Skratt) Alltså, Förenade kungariket gick miste om 12 miljoner pund genom att inte använda sig av avvecklingsplanen och dess fiskare blev tvungna att sälja sina båtar och licenser.
Så andra köpte dem.
Och jag kan inte förhindra det.
Jag kan inte förhindra att folk köper, om ni inte vet hur man förhindrar att folk säljer.
Om ni kan tala om för mig hur man förhindrar att folk säljer, kommer jag troligen att få reda på hur man förhindrar att folk köper.
Vad gäller kompensation, inte bara till ägare, utan även till arbetare, var det kommissionens förslag, men många medlemsstater - jag tänker inte nämna dem vid namn, men ni vet mycket väl vilka - godkände inte det förslaget.
Det är samma sak som med användningen av strukturfonderna.
Kommissionens förslag, som slutligen gick igenom, bestod av en inbjudan - inte en skyldighet, eftersom det inte var möjligt - att använda delar av strukturfonderna till socialt stöd för fiskarna.
Förslaget var inte bindande, men det gick igenom.
Några regeringar, inklusive en jag känner väl, använder sig inte av den möjligheten och jag kan inte tvinga dem till det.
Så låt oss lägga ansvaret där det hör hemma.
För det andra, vad gäller ekonomisk kompensation, vad avser vi egentligen?
Avser vi utvecklingsländer eller alla avtal?
Om vi menar alla avtal kan ju ta en titt på Grönland-avtalet, som innebär 50 miljoner ecu för ingen fisk.
Så, varsågoda, och ta ett initiativ.
Jag gjorde det och hade ingen framgång i rådet.
Så, varför försöker vi inte.
Och jag hoppas att ni är lika tuffa när vi talar om tomater, som det betalas för, eller jordgubbar eller andra handelsavtal.
Så, om ert förslag är att vi inte skall betala för något avtal, så hoppas jag att ni är konsekventa i andra avtal och även när det krävs solidaritet vid epidemier.
Här talar vi om ca 280 miljoner ecu, av vilka 180 miljoner ecu är avsedda för AVS-länderna.
Alla övriga är nordliga avtal, av vilka några inte berör fiske.
För det tredje måste ni räkna med de 20 000 människor som arbetar på detta avtal, när vi talar om sysselsättning.
Detta hänför sig till resurstilldelningen, som vi är beroende av till 50 % och om vi helt enkelt måste köpa 50 % av den fisk som behövs för vår konsumtion, så måste vi betala i vilket fall.
(Avbrott från Teverson: Vi gör inte detta för någon annan sektor, eller hur?)
Jag vill inte jämföra jordbruksfonderna med fiskerifonderna.
Om vi skall vara konsekventa måste vi hålla fast vid ett sätt.
Det får inte vara så att vi har två olika sätt att hantera saker.
Eller, om vi gör det, så verkar det ju inte särskilt vettigt, herr Teverson.
Inte ens när vi av solidaritet betalar ut stöd för fel eller misstag begångna i någon av medlemsstaterna.
Fiskeriavtalen har kommersiellt värde.
Det är det som är vitsen.
Vi kan försöka utvärdera det, om ni vill.
Kommissionen har ingen möjlighet att göra en kostnadseffektiv utvärdering, men vi kan låta ett externt organ göra det om ni vill, för redovisningen till skattebetalarna.
Kanske finns det fler frågor vi bör ta hänsyn till.
Jag har försökt att klarlägga vissa saker.
Jag inser att detta inte är den sista diskussionen vi kommer att ha om fiskeri och internationella avtal.
Men jag vill tala om hur frustrerad jag är.
Jag har inte fått något erkännande från detta parlament för de framsteg och förändringar vi gjort i fiskeriavtalet.
Herr Crampton nämnde att jag sagt att den tid när vi kom, fiskade och betalade litet, är förbi.
Det är det jag försökt uppnå.
De nya avtalen är andra eller tredje generationens avtal.
Herr McMahon refererade till att många människor är beroende av fiskerinäringen i tredje världen.
Kanske räknade han bara fisken, för det är inte riktigt sant.
Ta Namibia till exempel.
Där vill man utveckla en egen fiskerisektor.
De har fisken, men inga egna båtar.
Så det finns utrymme för ett balanserat avtal med Namibia, på grundval av ett gemensamt projekt.
I annat fall kommer de att bygga upp en egen flotta och den globala flottan kommer helt enkelt att bli större.
Vad är det för fel med att sammanföra deras fisk med våra båtar och vårt kunnande?
Vad är det för fel med det?
Mozambique befinner sig i samma situation.
De har varken kunnandet eller båtarna eller flottan för att bedriva fiske i sina egna vatten.
Det är orsaken till att de säljer till japanerna och andra.
Så mer djuplodande kunskaper om de länder som vi har internationella fiskeriavtal med skulle kunna vara värdefulla och ge oss en bättre förståelse för vad som sker.
Det betyder inte att vi är perfekta, men vi bör erkänna att vi gjort avsevärda förändringar på detta område.
(Applåder)
