# ID: svediakorp-gov477683
# author: Novo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 474
# sentences: 9
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade kommissionsledamot och parlametsledamöter!
I debatten om framtiden för de internationella fiskeriavtalen måste vi ta hänsyn till några grundläggande idéer, som sist och slutligen är principer.
Först det faktum att Europeiska unionen är en världsmakt inom fiskerisektorn som registrerar ett växande underskott, ett underskott som innebär en större import av den fisk som någon, som inte är unionen, fortsätter att fiska upp, och det handlar då inte heller om utvecklingsländerna.
För det andra det faktum att sektorn direkt eller indirekt har hundratusentals arbetstagare, inklusive inom förädlings- och konservindustrin, och har på så sätt en social tyngd som är större än dess direkta ekonomiska betydelse, viken ytterligare förvärras av det faktum att många lokala gemenskaper är helt beroende av fiskeriverksamheten.
För det tredje det faktum att det finns ett växande behov att bekämpa fisketeknik som tär på de existerande fiskbestånden, för vilka man behöver en växande intern kontroll som är effektiv och tydliggjord, men som också likaledes sprids till fiskeflottor i tredje land som är våra största och starkaste konkurrenter utan att emellertid låta bli att respektera dem som på ett rationellt och ansvarsfullt sätt utvecklar sin verksamhet.
För det fjärde det faktum att där det är lämpligt, bör man försöka utveckla den egna kapaciteten i de tredje länder som är minst utvecklade, genom att bibehålla respektive territorialvatten och endast gå med på respektive överskjutande resurser som är belägna i ländernas exklusiva ekonomiska zoner, för övrigt en princip som bör tillämpas för de länder som gränsar till Europeiska unionen.
För det femte det faktum att man ställer underhållet och utvidgningen av de olika typer av fiskeriavtal som nu existerar som villkor, utan någon förmånsinriktning för något av dem, varvid de olika ekonomiska kriterierna och förmågorna i gemenskapens fiskeflotta respekteras.
I enlighet med dessa fem principer kan vi bekräfta att rapporten nu tar hänsyn till dessa riktlinjer, utan att beakta att de inledande ställningstagandena blivit förändrade och att vissa motsägelser ännu existerar.
Det är viktigt att på nytt hävda att några försök att centrera de framtida förhandlingarna till att uteslutande gälla " tredje generationsavtalen ", som endast avser upprättandet av blandföretag, inte kan och inte bör godkännas exklusivt, eftersom de kommer att få följden av att företag utlokaliseras, inte bara vad gäller produktionen utan också vad gäller förädling och konservering, med direkta följdverkningar som större arbetslöshet och förlust av social och kulturell särart inom många av Europeiska unionens regioner, förutom återspeglingar så som ökad fiskeimport och det faktum att sådana här avtal endast är tillgängliga för dem som har en ekonomisk dimension och förmåga av stora mått, vilket förorsakar konkurser och en avveckling av ett omätbart antal små och medelstora företag.
