# ID: svediakorp-gov477622
# author: Bonino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 622
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar, jag skall försöka fatta mig kort.
Jag vill tacka er för ert stöd.
Jag tror att jag som ansvarig kommissionär för humanitärt bistånd endast har gjort min plikt.
Ni har gett mig uppgiften att på bästa sätt se till att humanitära konventioner som föreskriver fri tillgång till offren respekteras.
Eftersom frågan är aktuell vänder jag mig till rådet och försäkrar att det - varken för mig eller kommissionen - finns någon kolonial, militär eller annan benägenhet att vilja ockupera området, utan det finns ett allvarligt problem.
Vi ansåg därför att biståndet, låt oss säga den militära interventionen, inte var den mest effektiva och att den innebar vissa politiska risker - jag kommer tillbaka till detta eftersom jag instämmer i er analys - och att det därför var bättre att gå in med humanitärt bistånd.
Problemet som vi stod inför var att det humanitära biståndet förbjöds från en viss tidpunkt, det vill säga att vi fick inte komma fram till dem som vi skulle hjälpa.
Det var en alldeles uppenbar kränkning av humanitära konventioner och vi, biståndsarbetare, som inte förfogar över andra möjligheter, vi kunde inte tvinga oss fram.
Det var vad som verkligen hände.
Det blev omöjligt att hjälpa nödlidande människor.
Dessutom hade vi fortfarande biståndsarbetare på plats.
För att undvika repressalier tvingades vi därför också till flera veckors tystnad.
Ni förstår hur svår situationen var: vi fanns på plats utan att kunna göra det minsta, men praktiskt taget tvingade till tystnad av rädsla för repressalier.
Vid ett tillfälle, den 6 maj, gjorde dock det humanitära samfundet ett offentligt uttalande.
Efter flera månaders och veckors förhandlingar, försiktighet, ansträngningar för att lugna ned sinnena, ansåg vi alla att vi av anständighet inte kunde hålla tyst längre.
En annan sak som jag vill betona är att jag ofta i samband med att vi planerar en intervention någonstans, som kan vara militär, undrar om opinionen, vår europeiska opinion, skulle acceptera de förluster i människoliv som det innebär.
Det kanske är lätt att föreställa sig men svårt att hantera.
Men om man undrar över förlusten av människoliv i samband med en militär intervention och över de problem vi kan få med opinionen, så måste man erkänna att allt fler biståndsarbetare dödas.
Det verkar dock som om det inte var något problem att döda biståndsarbetare antingen de tillhör Läkare i världen, Röda korset eller är observatörer av mänskliga rättigheter.
Det påminner om en omvänd värld i den mening att om det gäller massakrer av specialiserade yrkesgrupper eller karriärmilitärer som förväntas befinna sig i svåra eller riskfyllda situationer - och som i detta fall inte är det av förståeliga skäl - då reagerar det internationella samfundet, men om det gäller massakrer av biståndsarbetare som befinner på plats, då reagerar inte det internationella samfundet på lämpligt sätt.
Det finns en allmän känsla av straffrihet och rent ut sagt återgår vi på något sätt till barbari.
Jag har en känsla av att man i fördragen och i de humanitära konventionerna utgick från att det humanitära biståndet var heligt.
Man tänkte att " ingen skjuter på Röda korset ".
I det område som vi talar om existerar inte den metaforen längre och där " skjuter man på Röda korset ", utan adekvata reaktioner som skulle uppmuntra oss att stanna på plats.
När jag säger detta tänker jag främst på hjälporganisationerna som man åtminstone borde tacka för deras engagemang och deras beslutsamhet.
(Applåder)
