# ID: svediakorp-gov477615
# author: Amadeo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 357
# sentences: 8
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Som kommissionär Bonino har sagt, situationen fortsätter att förvärras och det som oroar mest är det faktum att Europa, efter mycket pratande och många debatter inte har haft möjlighet eller inte har kunnat - så som kommissionären påpekade - ens påbörja en lösning av konflikten.
Vi har läst med intresse och, vill jag påstå, med glädje, deklarationerna från superkommissionären Bonino och det är sant att vi måste ge henne en eloge för hennes engagemang, ibland desperat men alltid närvarande.
Men det grundläggande problemet och den fråga som vi ställer oss är hur detta Europa, med alla korten på hand, kan vara frånvarande i ett så viktigt ögonblick, framför allt när personer, barn och kvinnor, massakreras och mördas och trots detta försöker man lasta över ansvaret på andra, men man hittar aldrig någon trådända att börja nysta i och, eftersom man saknar en gemensam utrikespolitik, ser man ingen möjlighet att ingripa eller åtminstone finna den synergism med andra internationella organisationer som krävs för att kunna ingripa effektivt.
Detta är verkligen ett av de tunga skälen och även ett av de skäl som, å ena sidan, gör att vi står handfallna och, å andra sidan, som uppmanar till ett större ansvarstagande genom att försöka hitta lösningar för framtiden.
Diskussionen är humanitär, men inte enbart: det är en viktig diskussion om ansvarstagande, för om vi under de senaste två, tre eller fyra månaderna har hållit fyra, fem, sex, sju debatter om Zaire och även om andra situationer, och i alla dagstidningar, nationella och internationella, sedan får läsa fördömanden utan att man kommer fram till en lösning, så är det tydligt att något inte fungerar.
Vi begär därför av regeringskonferensen - men detta bör vara en kraftig vädjan från samtliga politiska grupper - att den skall göra något.
Detta är det budskap som vi vill ge kommissionen, som gör sin plikt, men vi skulle vilja att den gjorde ännu mer.
