# ID: svediakorp-gov477567
# author: Van den Broek (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,412
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


För det första min ursäkt till er och särskilt också till herr CohnBendit för att jag kom hit så sent, inte på grund av avsaknad av respekt för detta hus utan som en följd av ett rent missförstånd.
Ordförande, först skulle jag vilja uttala min glädje över att sätta upp detta ämna på dagordningen och betänkandet som herr Cohn-Bendit lämnat om det, också eftersom tiden är så begränsad för ett ändå ganska invecklat och komplext ämne.
Låt mig börja med att säga att kommissionen i stora drag kan instämma i förslaget till resolution så som det nu föreligger.
Däri uttalar man sig tydligt för strategin från den Europeiska unionen när det gäller länderna från Sydosteuropa, en strategi som av rådet stakats ut, så som ni vet även på basis av införandet från den europeiska kommissionen som själv också hade ställt upp ett betänkande om villkor och regionalt närmande.
Båda koncepten kommer att göra det möjligt att till fullo utnyttja den Europeiska unionens speciella relation med länderna i Sydosteuropa, däribland särskilt länderna som ännu inte har något associationsavtal med unionen.
I det sammanhanget har också konklusioner formulerats av det allmänna rådet den 29 april som enligt vår åsikt utgör ett viktigt steg i riktningen för att få till stånd en samordnad och transparent politik som skall följa unionen i dess framtida bilaterala förbindelser med dessa inte-associerade länder.
Det gäller för det ekonomiska och finansiella stödet och även för att ingå kontraktsbundna förbindelser med dessa länder.
Låt mig nu kort lägga min skrivna text åt sidan, ordförande, eftersom jag egentligen med herr Sarlis har konstaterat att närmandet som valts tydligen ändå ger upphov till missförstånd.
Jag avser då särskilt påpekanden som också gjorts av herr Oostlander och av fru Pack när det gäller geografin som valts och då särskilt villkoren som ställts för att ingå kontraktsbundna förbindelser med unionen, nämligen villkoren för god grannsämja eller gränsöverskridande samarbete eller " ni skall inte behandla era grannländer sämre än vad ni själva de facto ber den Europeiska unionen om ".
Det handlar det egentligen om.
Är det nu så konstigt efter allt vad människorna där på ort och ställe på Balkan har varit med om under de senaste åren och allt som den Europeiska unionen har investerat, med alla fel och brister, i freden i det före detta Jugoslavien och i återuppbyggnaden - jag är för övrigt absolut inte enig med den mycket negativa bilden som fru Müller tecknat av den, men det vill jag gärna informera om en annan gång - är det nu så underligt att vi i ett visst ögonblick säger till de länderna: Kroatien, Serbien, Bosnien, innan ni kan göra anspråk på att ingå kontraktsband med den Europeiska unionen, tycker vi ändå att det är bra att ni normaliserar förbindelser med varandra.
Och att när det till exempel handlar om vissa handelskoncessioner eller preferenser som man ber om från den Europeiska unionen, att man då också ber länderna att ge varandra liknande koncessioner.
Ordförande, jag kan försäkra herr Oostlander att flera gånger i samtal med de länderna har - och jag känner igen mycket av kritiken som ges på detta närmande, det är nämligen den kritik som också lämnas av huvudstäderna i dessa länder - av den Europeiska unionen försäkrats att denna politik och detta närmande inte får översättas som ett försök att återställda det gamla Jugoslavien tillbaka till sin gamla federativa form.
Helt fritt från Balkan har Rumänien nämnts, som egentligen skulle kunna vara säg kärnan för regionalt samarbete i Svartahavsområdet.
Ja, det är så, för Rumänien hör de facto till Svartahavssamarbetet och det samarbetet ges form.
I det här ögonblicket förbereds ett dokument hos kommissionen, om samarbetet i länderna runt Svarta havet, så som vi har gjort med Barents hav, så som vi har gjort för de Baltiska staterna, så som vi har gjort för det centraleuropeiska initiativet, så som vi också gjort för Royaumont-initiativet, staterna runt Svarta havet och Balkaninitiativet, som särskilt stöds av Grekland.
Alltså inget missförstånd: det regionala angreppssättet som sådant är inget nytt koncept för den Europeiska unionen, kraven på god grannsämja, att främja regionalt gränsöverskridande samarbete med politiska men också finansiella medel, hör i verkligheten till ett standardangreppssättet från den Europeiska unionen.
Nu de andra villkoren när det gäller före detta Jugoslavien.
Till serberna har till exempel sagts: ni kan inte räkna med kontraktsbundet samarbete med den Europeiska unionen om det till exempel inte finns någon lösning i sikte för problemet Kosovo.
Till kroaterna har det sagts att både det ena och det andra brister internt runt de mänskliga rättigheterna.
Innan ni kan räkna med ett Phare-stöd från oss, frånsett Phare-Democracy och mera, skall förbättringar ske på den punkten.
Jag har precis kommit tillbaka med minister Klaus Kinkel från Bosnien.
Vad ser vi där?
Ja, verkligen, grupperingar så som kroaterna som egentligen inte skulle vilja något hellre än att åter ansluta sig till Kroatien eller Republiken Serbien som mot Daytonavtalen sluter nya avtal med Serbien.
Vad skall vi göra?
Betyder det nu att vi under tiden inte gör något alls längre, medan enormt tryck utövas av ett antal av våra medlemsstater, och då vet ni om vilka jag talar, för att förenkla återvändande för flyktingar till före detta Bosnien.
Alltså har vi sagt: om det handlar om kontraktsbundet samarbete och riktiga samarbets- och handelsavtal med Bosnien har det inte någon som helst betydelse i nuvarande situation.
Då måste landet självt ju först visa mer sammanhållning, då måste det ju finnas ett kollektivt presidentskap som är enigt om vad de gemensamt vill be den Europeiska unionen om, då måste de också gemensamt ställa sig bakom Daytonavtalet, då kommer också samarbete med krigstribunalen i Haag att krävas, eller vill ni kanske att vi skickar tillbaka flyktingar, bosniska flyktingar, från Tyskland till Republiken Serbien där herr Karadzic fortfarande drar i trådarna bakom ridån, vansinne!
Kort sagt, ordförande, jag har redan gått långt över tiden, det är en ytterst komplicerad situation på Balkan.
Jag kan bara säga att här skär verkligen två linjer igenom.
Det är å ena sidan ett försök att föra en stabiliserande politik mot Balkan och det kräver ett särskilt närmande med hänsyn till den mycket blodiga och våldsamma krigshistorien i regionen.
Dessutom är regionalt samarbete ett begrepp, som också är tillämpligt på regionen som lyckligtvis inte har varit i så komplicerade situationer men som dock frågar om en speciell förbindelse med unionen.
Också till dem säger vi att vi gärna skulle se att de i varje fall själva spelar en mycket konstruktiv och positiv roll i förhållandet till sina grannländer.
Det är egentligen i mycket stora drag, närmandet som för övrigt måste översättas till mer specifik politik, särskilt när det gäller Serbien, Kroatien och Bosnien.
Vi håller på med det också.
Jag vill säga följande till herr CohnBendit i samband med hans förslag i betänkandet för att upprätta en stiftelse för demokrati.
Ni är säkert medveten om att kommissionen redan finansierar ett stort antal projekt i Sydosteuropa inom detta område, framför allt i före detta Jugoslavien, som har som målsättning att upprätta och förstärka demokratiska strukturer genom att lämna stöd för utveckling av det civila samhället, kulturen för öppenhet när det gäller medier, mediernas frihet och förstärkning av justitie-apparaten.
Jag skulle vilja säga, det måste noggrant undersökas i vilken utsträckning den föreslagna stiftelsen också kan ge ett värdefullt bidrag till gemenskapens nuvarande handlingar.
När det gäller målsättningarna så som de är beskrivna, där har jag inga besvär.
Det handlar bara om: det är här tydligt tal om tillfogat värde, ja eller nej, eller görs det redan tillräcklig på detta område och skall man snarare söka något extra i en annan riktning.
Ordförande får jag med detta något - det inser jag - fragmentariska resonemang avsluta min kommentar, än en gång med en hyllning till herr Cohn-Bendit som med nödvändig ihärdighet har arbetat sig igenom detta komplicerade material.
