# ID: svediakorp-gov477551
# author: Souchet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 552
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Vår grupp har inte ställt sig bakom betänkandet av Tindemans, som inte verkligen tar upp den viktiga kärnfrågan som den skall behandla, nämligen europeisk säkerhet.
Det viktiga behandlas endast halvhjärtat.
Tindemans är säkert realist när han i motiveringen skriver att försvarspolitiken utgör ett område där Europeiska unionens medlemsstater fortfarande har mycket olika synpunkter, och att Europeiska unionen måste kunna använda försvaret självständigt.
Vilka blygsamma ord han använder!
Utifrån detta utvecklar föredraganden dock endast ett mycket försynt och vedertaget resolutionsförslag.
Tindemans aktar sig för att påminna om att de mest entusiastiska retoriska uttalandena om integrerat europeiskt försvar oftast kommer från dem som vill göra de minsta försvarssatsningarna i sitt land.
I skuggan av det amerikanska nukleära paraplyet har alltför dåliga och tyvärr ihållande vanor tagits, nämligen att överlåta frågan om det egna försvaret åt andra och att som kompensation välja amerikanskt försvarsmateriel för att utrusta sin armé i stället för lika effektivt och prisvärt europeiskt materiel.
Det europeiska försvarsproblemet är inte en fråga om institutionell uppbyggnad utan en viljefråga.
Inga verkliga framsteg kan göras innan alla har förstått att självständigheten i försvaret idag måste uppnås genom att vi frigör oss från USA och att vissa stela inbyggda atlantiska reaktioner som vi ärvt från en tid då internationella relationer såg annorlunda ut inte längre är på sin plats.
Vi måste söka självständigheten på olika nivåer.
Först på NATO-nivå där det gäller att verkligen införa begreppet europeisk försvarsidentitet.
Toppmötet i Berlin är endast ett förspel och ingen fulländning.
Vill de europeiska medlemsstaterna verkligen europeisera NATO så som de påstår?
Vi avvaktar fakta som bevisar att ord följs av handling, att de ämnar ge sig själva möjlighet att ingripa oberoende av amerikanskt deltagande.
Är NATO: s europeiska medlemmar villiga att acceptera utökningen med nya medlemsstater innan denna djupgående reform har genomförts?
VEU, ett specialiserat europeiskt försvarsorgan, måste utöka sin handlingsfrihet och ta sina uppgifter mer på allvar i stället för att alltför ofta vara NATO: s släpvagn.
Det finns ingen som hindrar Europeiska unionens tio medlemsstater som är medlemmar i VEU att göra det: återigen väntar vi på konkreta handlingar som bevisar den verkliga viljan.
Att kunna försvara sin säkerhet förutsätter slutligen nödvändiga i synnerhet finansiella medel.
Man kan inte samtidigt kräva ett europeiskt försvar, vilja undervisa i ämnet och med all kraft skära ned nationella försvarsutgifter.
Men vi är väl medvetna om våra brister.
De blev uppenbara i samband med Gulfkriget och därefter med interventionen i Bosnien: vi är beroende av USA både vad gäller observations-, kommunikations- och transportmöjligheter.
Finns det en verklig samarbetsvilja inom dessa områden av gemensamt intresse för att förfoga över verkligt oberoende försvarsmedel som skulle ge de medlemsstater som så önskar möjlighet till fullständig självständighet i fråga om intervention?
Denna stävan efter självständighet är förresten inte oförenlig med målinriktat transatlantiskt samarbete.
Inför det allt ökande ballistiska hotet, skulle europeiska länder genom gemensam forskning med USA kunna utveckla ett försvarssystem mot missiler.
Vi har inte ställt oss bakom betänkandet av Tindemans eftersom det, i stället för att helhjärtat behandla kärnfrågan, försöker få oss att tro att problemen ligger på annat håll.
