# ID: svediakorp-gov477518
# author: Van den Broek (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 851
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ordförande, får jag då först hjärtligt tacka herr Titley för de utmärkta verksamheterna som han nu under drygt ett år har uträttat i detta ärende.
Jag är föredragande särskilt tacksam att han helt stödjer infallsvinkeln som också belyses i meddelandet från den europeiska kommissionen och våra ansträngningar för att få till stånd en EU-rustningspolitik.
Jag vill tillsammans med honom - och det har också påpekats av herr Tindemans - ännu en gång understryka att denna diskussion för oss inte handlar om frågan om rustning är nödvändig utan hur rustning som har fastställts vara nödvändig kan disponeras.
Om man utgår från den ståndpunkten är det också tydligt att Maastrichtfördraget föreskriver att vi strävar mot en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och i längden också en försvarspolitik.
Jag gör resonemanget kort genom att säga att det därvid, i varje fall för den Europeiska kommissionen, också hör en vapenindustripolitik till och att harmonisera en politik för export och import.
Jag vill omedelbart lägga till att nedskärning av försvarsbudgeten som sådan är en positiv utveckling som möjliggörs genom slutet på det kalla kriget.
Och vem skulle vara emot det?
Men samtidigt tvingar den nedskärningen till en starkare hopsamling av krafter på europeisk nivå, särskilt för att kunna hålla kvar nödvändiga dyra innovationer för teknologin och för att kunna fortsätta bekosta dem.
Det har också allt att göra med att kunna vara internationellt konkurrerande.
Hur svårt det kanske än är att förstå att tala om vapenindustrin i ekonomiska termer, kan vi inte anta att den Europeiska unionen är ute efter att i detta avseendet på denna viktiga del av sina aktiviteter göra sig för mycket beroende av produktion från tredje land.
I detta hänseende måste vi dock tillstå att det på rustningsområdet föreligger en stor obalans i de transatlantiska förbindelserna.
Att få till stånd en europeisk marknad för försvarsprodukter kommer att bidra till förbättring av effektiviteten i den sektorn och alltså också till lägre kostnader.
Också det har en gynnsam effekt på försvarsbudgeten.
Europa måste vidareutveckla sin operationella kapacitet inom området konfliktförebyggande och -förvaltning.
Än en gång, om man per definition hellre vill överlämna konfliktstyrningar till tredje land.
Efterfrågan och utbud på vapenmarknaden är helt riktigt knutna till speciella regler som ger myndigheterna en exklusiv roll.
Myndigheterna låter sig i huvudsak ledas av stringenta krav som gäller säkerhet och utrikespolitik.
Men den ekonomiska dimensionen, jag har redan sagt det, gör EG-fördragets regler relevanta också här.
De gällande reglerna särskilt på området för den interna marknaden, kan då också utgöra basen för att upprätta regler som är riktade på vapensektorn.
En annan möjlighet är för övrigt att tillämpa de befintliga reglerna på det sättet men att därvid ta hänsyn till den specifika karaktären för sektorn.
Meddelandet från kommissionen beskriver handlingsmedlen som den Europeiska gemenskapen förfogar över och som på kort sikt kan användas.
Av grundläggande betydelse är att dessa handlingsmedel kan anpassas till vapensektorns specifika karaktär med hjälp av procedurer och instrument varvid en första pelare i den gemensamma politiken kombineras med den andra pelaren, politiken från GBVB.
Det finns precendensfall på den här punkten, jag hänvisar er till EU-exportreglering när det gäller varor för dual use, vilket omfattar en förordning som är baserad på Romfördraget och samtidigt också ett gemensamt uppträdande på basis av GBVB.
Vi stödjer förslaget från det nederländska ordförandeskapet på regeringskonferensen att explicit bestämma att GBVB måste stödjas av en rustningspolitik.
Den bestämmelsen måste utgöra basen för unionens aktiviteter när det gäller olika instrument som är baserade på EG-fördraget.
Det är känt att den västeuropeiska rustningsgruppen, där 13 europeiska NATO-medlemsstater utgör en del inom WEU, är ansvarig för samarbetet inom området rustning.
Det samarbetet bör vidare främjas.
I meddelandet från kommissionen fästs uppmärksamhet också på det.
Ett enda ord slutligen om exporten.
Föredragande har helt riktigt lagt betoningen på komplexiteten och vikten av vapenexport.
Intressen och känslighet från medlemsstater går vitt isär på detta område där nationella regeringar noggrant bevakar sin suveränitet.
I unionssammanhang är gemensamma kriterier för vapenutförsel fastställda, men genomförandet och implementeringen av dem, förblir uteslutande ett ansvar för medlemsstaterna.
Någon framgång har inte nåtts vid den ömsesidiga anpassningen av politik och arbetspriser.
I förslaget till resolution uppmanades kommissionen att författa en vitbok om detta ämna, något som slutligen måste leda till en juridiskt bindande handlingskod för vapenexport.
Vi anser det vara ett konstruktivt förslag som vi skall bedöma med en positiv inställning.
Ordförande, jag tackar än en gång föredragande, och även de som har bidragit till denna debatt, mycket hjärtligt för denna möjlighet till tankeutbyte och förhoppningsvis ger regeringskonferensen en ny konstitutionell bas för att ge denna fråga mer innehåll.
Men det är nu verkligen tid för handling och fram till nu har på basis av bidrag från kommissionen och rådet endast mycket blygsam framgång nåtts.
Vi fortsätter att hoppas på mer framgång.
