# ID: svediakorp-gov477496
# author: Titley (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,019
# sentences: 47
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, först av allt vill jag säga hur mycket jag beklagar det faktum att rådet inte har skickat någon representant till morgonens viktiga debatter.
För att gå till mitt betänkande - klockan sju på morgonen på dagen för Europavalet 1989, stod jag utanför Royal Ordnance-fabriken i Patricroft i Eccles i min valkrets.
Jag delade ut mina valsedlar till de hundratals arbetarna som bytte skift.
Vid Europavalet 1994 var fabriken nedlagd, ytterligare ett offer för neddragningarna i den europeiska försvarsindustrin, som har sett fyra av tio försvarsjobb försvinna under de senaste tio åren.
Om nu neddragningen helt enkelt var ett resultat av " fredsvinsten ", följden av det varmt välkomna slutet på det kalla kriget, skulle de flesta människor helt enkelt rycka på axlarna och säga att, tyvärr är det, det pris vi måste betala för fred och stabilitet.
Situationen är emellertid inte så enkel.
För det första eftersom Berlinmurens fall inte har medfört fred och stabilitet i Europa - snarare har det lett till en annorlunda säkerhetsmiljö.
För det andra, trots att de globala försvarsutgifterna har minskat, har detta inte stoppat amerikanerna från att öka sin dominans på den globala försvarsmarknaden.
Deras stora enhetliga marknad och enhetliga upphandlingsagenturer för armé, flotta och flygstridskrafter har varit en gynnsam bakgrund till en radikal omstrukturering och rationalisering, varigenom enorma och kraftfulla försvarsjättar som t.ex.
Lockheed Martin har skapats.
Europeiska företag har kommit allt längre och längre på efterkälken, fjättrade av våra fragmenterade strukturer, med femton olika upphandlingssystem och konkurrerande nationella industrier, vilket ofta innebär att mycket dyr utrustning produceras flera gånger: endast 4 % av upphandlingen i EU kommer från handel inom EU, medan 75 % av medlemsstaternas import kommer från USA.
Varför är det här viktigt?
För att börja med står försvarsindustrin för ungefär en miljon, till största delen mycket högkvalitativa, jobb, som ofta finns i de mest utsatta regionerna i Europeiska unionen.
Andra industriers välmående är ofta beroende av den, t.ex. kommer 70 % av försäljningen av militär utrustning från rymdfarts- och elektronikindustrier.
Det är den största teknologiska drivkraften inom den europeiska ekonomin och, när den är som bäst, mycket konkurrenskraftig.
Försvarsindustrin är av självklar strategisk vikt.
Om vi blir beroende av importerad utrustning, riskerar vi inte enbart att kompromissa med vår säkerhet, utan det underminerar dessutom vår förmåga att fullgöra våra internationella plikter under globala säkerhetsarrangemang som t.ex.
NATO, ett faktum som amiral Norman Ray, NATO: s assisterande generalsekreterare, betonade förra året.
För alla de här orsakerna är det viktigt att EU-regeringarna erkänner att den europeiska försvarsmässiga, industriella och tekniska basen är en viktig strategisk tillgång och att det är viktigt för europeisk säkerhet och försvar i framtiden att den upprätthålls.
Jag inser att detta är ett mycket känsligt ämne, det finns etiska farhågor.
Mitt betänkande handlar emellertid inte om vi skall eller inte skall ha vapen, utan snarare om varifrån de vapen vi tycker att vi behöver ska komma.
Inte heller förespråkar mitt betänkande att vi ger offentligt stöd till vapenindustrin, utan jag argumenterar snarare för att industrin skall öppnas för marknadens behov.
Mitt betänkande är inte anti-amerikanskt: en livskraftig europeisk försvarsindustri är i bättre position att såväl samarbeta som konkurrera med amerikanerna.
Det finns naturligtvis även farhågor om nationell suveränitet.
Därför behandlar mitt betänkande inte enbart den existerande säkerhetsarkitekturen och förespråkar inte nya EU-styrkor.
Jag bryr mig, ärligt talat, mindre om vem som gör vad institutionellt och mer om hur man skrider till handling.
Det bidrag Europa kan ge här är att identifiera problem som gäller hela Europa och att rekommendera lösningar för hela Europa.
Av den anledningen gratulerar jag kommissionen för sitt meddelande, som skall välkomnas.
Det har inriktat sin uppmärksamhet på den kris som industrin står inför.
Nu behöver vi åtgärder.
För det första ekonomiska åtgärder: vi behöver bryta de nationella preferensbojorna och öppna upp försvarsindustrin, så den blir en inre marknad.
Naturligtvis måste man ta hänsyn till den känsliga karaktären på vissa delar av den här industrin, men större konkurrens kommer att leda till avsevärda besparingar för skattebetalarna.
Vi måste tillåta industrin att omstrukturera genom samgåenden, så att det kan utvecklas genuina europeiska företag.
För att det här skall hända, måste medlemsstaterna komma överens om att inte åberopa artikel 223 för interna EU-aktiviteter, utan att använda den enbart till att säkerställa ömsesidiga handelsarrangemang med tredje land.
Ingenting illustrerar de problem vi står inför bättre än kontrasten mellan den snabba amerikanska omstruktureringen och den franska regeringens långa vånda över Thomson Companys framtid.
Det måste dessutom finnas en politisk ram, inom vilken industrin kan arbeta.
Amsterdam måste klart identifiera och klargöra GUSP: s mål och funktionssätt, liksom den europeiska försvarsidentitetens karaktär i ljuset av Petersberg- och Berlindeklarationerna.
Sedan måste vi, inom ramen för VEU, undersöka de operationella konsekvenserna av dessa deklarationer och vi måste garantera att det finns ett lämpligt forum för försvarsministrar.
På senare år har vi sett några lovande utvecklingar inom vapensamarbete, med utvecklingen av WEAO och Joint Organization for Armaments Cooperation.
Framstegen har emellertid i allmänhet gått långsamt.
Processen skulle kunna drivas på, om medlemsstaterna antog en gemensam åtgärd om krigsmaterielsamarbete under artikel J-3 i Maastrichtfördraget - vi behöver mer samverkan och mindre dubbelarbete på det här området.
Slutligen är de olika nationella bestämmelserna som styr vapenexporten ett stort hinder för industriellt samarbete.
EU har redan beslutat om åtta kriterier för vapenexport.
Nu behöver vi komma överens om en gemensam tolkning av dem och sedan skall de förvandlas till rättsligt bindande ordningsregler.
Ingen kan tvivla på krisen som försvarsindustrin står inför.
Vi behöver bestämda åtgärder nu av de europeiska medlemsstaterna innan det är för sent.
(Applåder)
