# ID: svediakorp-gov477485
# author: Antony (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 587
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, bästa kollegor, vi ogillar skarpt vår kollega Tindemans betänkande.
Jag vill inte återkomma till min kollega de Gaulles utomordentliga ord om försvaret, som är ett grundläggande element för nationell suveränitet, utan jag vill endast betona att Tindemans förespråkar våra nationers totala integration i ett Atlantsystem för en tvångsförenad värld.
Och för att vi skall marschera snabbare i denna riktning, spelar man den gamla välkända melodin om fördragsandan, som ligger långt ifrån fördragets bokstavliga mening.
Även om man inte ännu tydligt säger att staterna antingen måste finna sig i detta eller ge upp sina anspråk, ligger talets anda i praktiken inte långt därifrån.
Men det mest fantastiska är återigen införandet av det dogmatiska besvärjelsetalet som fördömer den så kallade rasismen och främlingsfientligheten.
Tindemans nämner folkets missnöje som ger upphov till rasistiska och främlingsfientliga reaktioner.
Tindemans har delvis rätt; det finns ett missnöje bland folket, och det blir allt större.
Men missnöjet sväller mot den verkliga rasismen, den autentiska, den våldsamma, den som man aldrig vill konstatera här.
Det som nyligen hände vid Montfermeil-sjukhuset i närheten av Paris är ett färskt exempel.
Ungdomsgäng, som det kallas på finare språk, som bildar en riktig kommandotrupp - inte en truppstyrka som abortmotståndarna - en trupp värstingar terroriserar både sjuka och vårdpersonal under två timmar.
Varje dag, Tindemans, sätts polisstationer i brand, brandbilar blir anfallna, utpressarligor härjar i skolor och knivhugg delas ut, och det borde uppröra sinnena lika mycket som när en invandrare knivhugger en kulturminister; oskyldiga barn, som man aldrig talar om, knivhuggs bara för att de inte omedelbart velat lämna ifrån sig sin klocka eller jacka.
Förstår ni, Tindemans, mannen som talar till er och den rörelse han tillhör är rasismen fullständigt främmande.
Vet ni det?
Två svarta västindier sitter i nationella frontens centralkommitté.
En av dem, min vän Stéphane Durbette, Frankrikes yngste regionalrådgivare, blev slagen, lämnad döende, förd till sjukhus, ty en socialistisk kommunistisk kommandotrupp kallade honom för genetisk missbildning.
Det är rasism.
Mina gudbarn som kommer från Indokina, mina tre gudbarn berättar om rasismen som de iakttar, inte från gamla fransmän utan från föreningar som avskyr vietnamesernas sedesamma förening som älskar Frankrike.
I Libanon uttrycker många av de 3 000 föräldralösa eller olyckliga barn som jag tog hand om under inbördeskriget sin oro.
De säger och de skriver: " Det kommer att gå för er som för oss i Beirut ".
När ni så försynt nämner spänningarna i södra Medelhavsområdet, förstår ni inte att det algeriska inbördeskrigets fruktansvärda och oförsonliga kamper, i vilka man använder sig av de halsskärningsmetoder som Koranens profet redan predikade, förstår ni inte att dessa oförsonliga kamper kan överföras till miljoner muslimska medborgare, med dubbelt medborgarskap, som lever i mitt land utan att känna sig som, utan att vilja vara fransman i första hand!
Varje dag förpassas politiker, inte enbart från mitt parti, från vissa områden.
" Du är inte hemma! " säger man till dem.
Det var så det började i Libanon.
Kort före Konstantinopels fall sade Mehmet II till Konstantin XI: " Bosporens bägge stränder tillhör mig, Asiens där ottomanerna bor, och Europas eftersom ni inte kan försvara den ".
