# ID: svediakorp-gov477476
# author: Burenstam Linder (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 406
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Tindemans betänkande ger ett mycket konstruktivt bidrag till den säkerhetspolitiska debatten och utvecklingen.
För några månader sedan möttes presidenterna Clinton och Jeltsin i Helsingfors för att diskutera europeisk säkerhetspolitik.
Det var bra i sig, men vi måste se upp med risken att säkerhetspolitiska avgöranden träffas över huvudet på Europa.
På grund av det föga utvecklade samarbetet på säkerhetspolitikens område blir Europas insats alltför fragmentarisk, vilket minskar möjligheterna till inflytande.
Det finns inom säkerhetspolitiken utpräglade stordriftsfördelar som genom ökad samverkan bättre kan tas tillvara för att förstärka Europas roll och möjlighet till egen insats.
I punkt 7 säger Tindemans: " ... den naturliga solidaritet som förenar medlemsstaterna i sig utgör en viktig del av säkerheten i den mening att den samverkar med de säkerhetsgarantier som ställs inom ramen för VEU och NATO, vilket de av Europeiska unionens medlemsstater som inte är medlemmar i dessa organisationer redan indirekt drar nytta av ".
Detta är riktigt, men för att undvika missförstånd bör det påpekas att dessa länder, som inte är fullvärdiga medlemmar i NATO eller VEU, likväl inte bara försöker åka snålskjuts.
Sverige har vidmakthållit ett omfattande eget försvar som haft en stabiliserande verkan i norra Europa.
De svenska försvarsutgifterna per capita har varit högre än i flertalet andra länder.
Om vi ser till nuläget finns genom ett aktivt och kanske till och med pådrivande samarbete inom ramen för Petersbergöverenskommelsen ytterligare möjligheter för dessa länder att bidra säkerhetspolitiskt.
Ett utvidgat samarbete inom tredje pelaren för att bekämpa organiserad brottslighet och terrorism välkomnas.
Medlemskapet i EU, deltagandet i PFF och associationen till VEU kommer att ge en större vana för länder som stått utanför militära allianser att delta i samarbete med ömsesidiga förpliktelser.
I betänkandet finns ett särskilt avsnitt om Östersjöområdet.
Östersjöländerna och EU kan i denna känsliga region göra viktiga insatser genom att på alla områden bygga nätverk, även i form av visst militärt samarbete, och därmed förstärka den regionala säkerheten.
Sådana insatser görs också.
Det nya säkerhetspolitiska läge som råder sedan det kalla kriget avslutats har givit en ny debatt även i Sverige.
Betydande förändringar i Sveriges attityder till samverkan, också militärt, kan konstateras.
Genom sitt välbalanserade betänkande underlättar Tindemans denna gradvisa men klara förändring, och jag ber att få lyckönska honom till betänkandet.
