# ID: svediakorp-gov477466
# author: Muscardini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 433
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Det är osäkert om man bör se med tillfredsställelse på beslutet att begränsa betänkandet till att enbart omfatta den gemensamma säkerhetspolitiken och inte samtidigt ta upp frågan om försvarspolitiken, framför allt eftersom erfarenheterna i Bosnien - liksom för övrigt den pågående situationen i Albanien - visar på nödvändigheten av en gemensam utrikespolitik och behovet av att utan dröjsmål definiera en gemensam försvarspolitik.
Som redan har påpekats, så kan det ena inte skiljas från det andra.
Den modell som har valts av föredraganden är emellertid positiv eftersom den gör det möjligt att beskriva det som kollegerna i utskottet för konstitutionella frågor har kallat " Unionens säkerhetsaspekter ", dvs. de elementära garantier som gör det möjligt för Europeiska unionen att vara och företrädas som en gemensam juridisk person som lever och utvecklas i frihet och som gör det möjligt för unionen att ha en egen identitet på den internationella scenen.
Vi måste emellertid vara medvetna om att en gemensam säkerhetspolitik i sig inte kan skydda Europeiska unionen mot alla hotbilder.
Frågan om ett gemensam försvar måste därför snarast behandlas genom att man sammankallar en konferens, liknande den i Messina 1955, med syftet att bestämma hur ett samgående skall gå till mellan VEU och EU, inom ramen för en gemensam försvarspolitik.
Möjligheten för Europeiska unionen att besluta i frågor om humanitära hjälpinsatser, fredsbevarande insatser och hur VEU skall vara organiserat utgör det första, betydelsefulla steget på vägen mot den säkerhets- och försvarsdimension som finns inskriven i Maastrichtfördraget.
Det finns dessutom en fråga som, bland de många som återges i Tindemans betänkande, inte rör kapitlet om unionens inre säkerhet: det gäller de secessionistiska rörelser, vare sig de är våldsamma eller inte, som skapar obalans och sprickor som är svåra att förena med en demokratisk samhällsutveckling.
Ett Europa som inte blir något annat än en samling secessionistiska ambitioner har definitivt inte den trovärdighet som krävs för att kunna spela den medlarroll som det bör ha.
Stater som uppkommer ur secessionistiska delningar hotar den inre säkerheten eftersom de är baserade på egoistiska lokala intressen eller till och med på etniska val.
Den Europeiska unionen bör därför ta dessa risker på allvar och arbeta på att, inom ramen för den politiska unionen, det finns ett skydd för olika former av autonomi och subsidiaritet som erkänner vissa skillnader, men att man samtidigt garanterar skyddet av den inre säkerheten som en omistlig förutsättning för unionens och dess befolknings utveckling och för medlemsstaternas integritet.
