# ID: svediakorp-gov477417
# author: Monti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,403
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar!
Låt mig först, för kommissionens räkning och för egen del, tacka Langen för hans betänkande och hans i högsta grad berömvärda ansträngning för att förena de olika åsikterna.
Som Europaparlamentet förmodligen redan har noterat, tar de ändrade förslag som presenteras av kommissionen och rådet i den gemensamma ståndpunkten, till stor del hänsyn till parlamentets krav.
Jag skulle å min sida, herr Langen, vilja tacka er och Europaparlamentet för den anda av samarbete som har präglat denna fas av arbetet.
Men trots allt finns det fortfarande ett par skillnader mellan den gemensamma ståndpunkten och de föreslagna ändringarna: vissa ändringsförslag kan accepteras, medan andra ifrågasätter strukturen och skälen bakom gemenskapens regelverk och kan därför inte accepteras av kommissionen: andra förslag, slutligen, verkar vara alltför motstridiga för att kommissionen skall kunna stödja dem.
Kommissionen har konstant ansträngt sig för att göra gemenskapens regler om offentlig upphandling trovärdig och sammanhängande, oundgängliga krav för att de skall kunna förstås och tillämpas korrekt.
Vi hoppas därför att Europaparlamentet i ljuset av de bakomliggande orsaker och tankegångar som ligger till grund för kommissionens åsikt, skall omarbeta vissa av ändringsförslagen.
Låt mig sammanfatta vad som är kommissionens åsikt om de olika ändringsförslagen. kommissionen accepterar ändringsförslaget nr 3 till de så kallade traditionella direktiven om arbeten, varor och tjänster, om att införa det tyska transportministeriet på förteckningen över centrala inköpsenheter.
På samma sätt kan kommissionen tänka sig att godkänna ändringsförslag nr 2 till båda betänkandena med vilket Europaparlamentet genom att införa ett nytt stycke i ingressen slår fast syftet att främja de små och medelstora företagens möjligheter att delta på den ändrade marknaden för offentlig upphandling genom att se till så att de får tillgång till lämpligt utbildnings- och informationsmaterial.
Man kan emellertid fråga sig om en ny beaktandemening som införs i ingressen till direktiven om offentlig upphandling och insvept i direktivens rättsliga förutsättningar är det lämpligaste och mest effektiva instrumentet för att uppnå det legitima mål som anges, ett mål som kommissionen har beskrivit i sin grönbok om offentlig upphandling, där diskussionsområden och konkreta förslag presenteras.
När det gäller den information som skall lämnas till företagen kan inte kommissionen acceptera ändringsförslagen 3 och 4 till direktiv nr 93 / 38 om " särskilda sektorer ", vilka innebär att endast upphandlande myndigheter skall ha skyldighet att lämna viktig information om bland annat de beslut som har fattats om upphandling av kontrakt och skälen till att ansökan eller anbudet har förkastats, fördelarna och egenskaperna hos den vinnande offerten etc.
Genom att anta direktivet om " särskilda sektorer " och utsträcka dess tillämpning, inte bara till upphandlande myndigheter, utan även till de upphandlande institutioner som, utan att vara offentliga myndigheter, agerar utifrån särskilda eller exklusiva rättigheter som de har fått av offentliga myndigheter, avser gemenskapens lagstiftare, dvs. rådet, i samarbete med Europaparlamentet, att behandla dessa båda typer av upphandlare lika och på så vis göra slut på en debatt som pågått i över trettio år.
Genom att införa denna lika behandling, undvek lagstiftaren att det skulle uppstå, å ena sidan, diskriminering bland medlemsstaterna på grund av att denna sektor i vissa länder skulle skötas av offentliga institutioner och i andra av icke offentliga institutioner, men som arbetar på grundval av speciella eller exklusiva rättigheter, och, å andra sidan, diskriminering med åtföljande snedvridning av konkurrensförhållandena mellan olika sektorer som berörs av direktivet eller mellan företag som arbetar inom samma sektor.
De aktuella ändringsförslagen som, jag upprepar, rör grundläggande och verkligen inte sekundära föreskrifter, rubbar den balans som lagstiftaren eftersträvat och strider mot den jämställdhetsprincip som omfattas av direktiven.
Samma sak kan sägas om skyldigheten att lämna statistiska uppgifter till kommissionen, ämne för ändringsförslag nr 5 till direktivet " särskilda sektorer ".
Mer detaljerade, men samtidigt kortfattade, synpunkter rör frågan om den tekniska dialogen, där det finns två förslag till ändringar, till synes i motsatsställning till varandra: i ändringsförslag nr 1 föreslås att man tar bort beaktandemeningen i förslaget till direktiv om " särskilda sektorer " som pekar på att den tekniska dialogen inte får, i enlighet med gällande direktiv, förhindra konkurrensen.
I ändringsförslag nr 6 till samma direktiv och i två mycket likartade varianter - ändringsförslagen nr 1 och 4 till de traditionella direktiven - föreslås i stället att man inför en ny beaktandemening som bestämmer gränserna för den tekniska dialogen och inför en öppenhetsregel som säkerligen inte skulle vara utan effekter, dvs skyldigheten att offentliggöra det kommersiella intresse som företagen som lämnar ett tekniskt utlåtande har i den aktuella offerten.
Det rör sig, som sagt, om ändringsförslag som inte harmoniserar med varandra, en bristande överensstämmelse som man inte kan förklara enbart med de odiskutabla skillnader som finns mellan direktiven eller mellan de reglerade sektorerna själva.
Låt mig påminna om att texten till kommissionens ursprungliga förslag var ganska lik den till den beaktandemening som nu föreslås av parlamentet, med undantag av regeln om publicering som inte fanns med i kommissionens text, där man begränsade sig till återge GPA: s motsvarande föreskrifter.
För att kunna ta hänsyn till de reservationer som Europaparlamentet gav uttryck för vad gäller den aktuella regelns stelhet, ändrade kommissionen den aktuella bestämmelsens formulering och innebörd och gjorde om den till en beaktandemening som inskränkte sig till att påminna om skyldigheten i det aktuella fallet härstammar direkt från det aktuella direktivet och fördraget och att det därför inte samtidigt krävdes en särskild lagstiftning.
Jag har här kort redogjort för hur vi har diskuterat när vi har behandlat den gemensamma ståndpunkten.
Varför har jag då gjort detta?
För att ytterligare stryka under att denna gemensamma ståndpunkt representerar en medelpunkt, lika långt belägen från de två ändringsförslagen från Europaparlamentet, ett slags föregripen och icke efterfrågad förlikning mellan de två förslagen.
Dvs., om ni tillåter mig att säga det, in medio stat virtus.
Den lösning som föreslås i den gemensamma ståndpunkten har dessutom ytterligare en fördel: en enhetlig text, likadan för de fyra direktiven, som uppfyller principen om enhetlighet, vilken skillnaderna som existerar mellan de olika direktiven inte kan skada.
Jag ber därför Europaparlamentet att acceptera kommissionens och rådets förslag vad gäller den tekniska dialogen, för balansens och enhetlighetens skull.
Tillåt mig göra ett sista påpekande: inom gemenskapen, och här syftar jag på den oro som jag tyckte mig märka i Portos inlägg, skapar GPA rättigheter till förmån för varu- och tjänsteleverantörer som bestämts i tredje länder som är anslutna till avtalet - Kanada, Sydkorea, Förenta Staterna, Israel, Japan, Norge och Schweiz - rättigheter som endast har sin upprinnelse i GPA och inte i direktiven om offentlig upphandling.
Direktiven ger därför inte företagen i tredje land några som helst nya rättigheter, eller berövar dem de rättigheter som de redan besitter genom GPA.
Å andra sidan rör direktiven om offentlig upphandling uteslutande relationerna mellan upphandlande myndigheter och företag inom Europeiska unionen.
Dessa relationer påverkas naturligtvis inte av GPA.
Man hävdar att vissa av de tredje länder som undertecknat GPA inte kan garantera att avtalet skall tillämpas i sin helhet och på ett korrekt sätt.
Kanada tänker till exempel inte uppfylla kravet att låta sina decentraliserade myndigheter omfattas av avtalet, medan Förenta Staterna, å sin sida, skall ha beslutat att inte ändra sin lagstiftning.
Dessa brister, i de fall de bekräftas av undersökningar och förfrågningar, skall bemötas med de skyddsmekanismer som ingår i just GPA och som står till Världshandelsorganisationens förfogande och inte som ett led i proceduren för ändring av direktiven som, som jag har hävdat tidigare, inte reglerar relationerna mellan gemenskapen och tredje land.
Låt mig avsluta, herr ordförande, efter det att vi har talat så mycket om den tekniska dialogen, med att ännu en gång uttrycka min uppskattning med Langen, Tappin och alla deras kolleger för kvaliteten i den många gånger svåra politiska samarbetsdialog som vi har fört i denna fråga.
