# ID: svediakorp-gov477326
# author: Bangemann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,438
# sentences: 105
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Om jag först och främst mycket hjärtligt tackar föredraganden av betänkande, Hoppenstedt, och framför allt parlamentsdelegationens ledare, vice ordförande Fontaine, är detta verkligen ingen formalitet, eftersom de personer som har deltagit i utskottets förhandlingar vet vilken betydande funktion båda två har haft för att komma till ett resultat.
Det stämmer utan tvivel att naturligtvis även kommissionen har bidragit med sin del, men om man i slutändan vill göra en jämförelse, är detta som på ett ångfartyg: Kommissionen skyfflar kol i pannan, kapten Fontaine bestämmer kursen, och styrman Hoppenstedt står stormbeprövat på bryggan och håller kursen, även om rådet låter de hemska vindarna vina.
Slutresultatet är, som jag ser det, mycket gott, framför allt om man betänker att vi ju inte bara var himmelsvitt i från varandra i sak, utan att en hel rad institutionella frågor dök upp, där parlamentet naturligtvis ville värna sina rättigheter.
Rådet ville inte att man bröt sig in i dess domäner, och även kommissionen är självklart förpliktad att påpeka att man bara kan reagera flexibelt och snabbt, om man möter kommissionen med ett visst förtroende vid utformningen av besluten.
Allt detta har man i slutändan kunnat sammanfatta till ett förståndigt knyte, och det är mycket glädjande.
I debatten har ju inte heller någon avvisat resultatet, alla har välkomnat det och uppmanat till antagande.
Kanske är det inte alls så dumt, om man vid beslutstagandet en gång ser tillbaka på upprinnelsen till dessa europeiska överläggningar om infrastrukturen.
Allt detta har uppkommit ur problematiken med den inre marknaden.
Visserligen skapade vi då i rätt tid de rättsliga förutsättningarna, så att den inre marknaden kunde fungera, men vi har därefter snabbt kunnat konstatera att detta allena inte räcker, utan att en sådan marknad bara kan uppstå, om den i själva verket växer samman.
För att detta skall ske behövs det en effektiv infrastruktur.
Detta skedde under den första timmen för detta beslut.
Vi har sedan framfört detta och mycket snabbt utvecklat de tre delområdena - d v s självklart transporten i alla dess former, sedan energin och fördelningen av denna och i slutändan telekommunikationen.
Ur infrastrukturnätet för telekommunikationen har sedan idén om ett informationssamhälle vuxit fram, d v s vi har här ett slags stamträd av politiska idéer, som nu - hoppas jag - kommer att bära frukt.
I dag är jag uppenbarligen mycket upplagd till att göra jämförelser, som ibland kanske kan verka något lyriska.
Våren har ju kommit, Pfalz kurfurste har anlänt, och därför kan man gott få vara lyrisk en gång.
Till Glante vill jag ännu säga följande: Naturligtvis finns det en skillnad mellan en gata och en kanal och en flygplats.
Likaså finns det en skillnad mellan en elledning och infrastruktur för telekommunikation och kommunikation.
En infrastruktur för telekommunikation är naturligtvis mycket mer beroende av innehåll och avgörs också genom spridningen av innehållet.
Så långt håller jag med Er.
Man får emellertid inte förbise - och några talare har ju även klargjort detta - att om det inte finns någon sådan infrastruktur, eller inte i tillräcklig omfattning, hjälper inte det bästa innehåll, eftersom det faktiskt inte når fram till den det berör.
Detta gäller framför allt för Europeiska unionens landsbygdsregioner eller yttersta randområden, därför också det stora intresset för satellitunderstödd kommunikation, som Hoppenstedt ännu en gång har framhävt.
Om man över huvud taget vill göra något för avlägsna regioner och landsbygdsregioner, går detta bara över satellitunderstödd kommunikation.
Det är helt omöjligt att föreställa sig en anslutning till kabelnätet i dessa vidsträckta områden.
Utifrån detta är jag också mycket glad över att vi med förenade krafter från parlamentets delegation och kommissionen i slutändan har kunnat övertyga rådet om att detta tas med i innehållet.
Det är visserligen inte det enda ärendet, för vi kommer naturligtvis även att kunna arbeta med det innehåll - och framför allt med detta - som har betydelse av sociala skäl.
När allt kommer omkring tycker jag dock att det är mycket viktigt att detta ärende har lagts till.
Vi har lagt fram en aktionsplan.
Parlamentet kommer med det snaraste att utarbeta ett betänkande.
Vi har fört mycket intensiva samtal med industrin.
Vi kommer att fortsätta med detta för att inspirera industrin till att precis som i USA bilda konsortier, som kan bygga upp sådana mobila satellitnät för kommunikationen över hela världen.
Det vore ju naturligtvis mycket beklagligt, om Europa i slutändan bara är en kund i sådana amerikanska nät, och vi själva inte kan spela en roll i denna konkurrens.
En viktig anmärkning är också att dessa satelliter för första gången kommer att kunna göra det möjligt med en total konkurrens även inom olika infrastrukturer.
Det har vi ännu inte i dag.
Vi har en komplett konkurrens för hardware.
Där finns det inget problem.
Vi har en tillräcklig konkurrens för innehåll.
Där finns det ett par problem, och vi kommer att behöva sysselsätta oss med dem i framtiden.
Det är bara för infrastrukturen som vi har en bristfällig konkurrens.
Vi har delvis legala monopol, som visserligen kommer att försvinna i de flesta medlemsstaterna den 1 januari nästa år, men det innebär inte att de faktiska monopolen försvinner.
Vi ser ju också i några medlemsstater att innehavarna av sådana kabelnät upptäcker vilken marknadsmakt som ligger dem för händerna, och att de övergår från att vara rena operators av sådana nät till att erbjuda innehåll, för de vet precis att detta är det egentliga lönsamma erbjudandet.
Detta leder å andra sidan till att de genom att äga ett kabelnät kan vara till men för konkurrenter, som erbjuder annat innehåll.
Detta är inte idealiskt, lika litet som den lösning, som somliga föreslår, att helt enkelt skilja kabelnäten från dess utbud på innehåll, att man alltså så att säga gör det som vi har diskuterat en gång i elektricitets- och gashushållningen, nämligen att skilja carriern från utbudet på innehåll.
Det är enligt min mening inte en ideal lösning inom telekommunikationen, för då slår vi hål på två aktiviteter, som man globalt måste idka parallellt för att vara globalt konkurrenskraftig.
Det finns ingen global infrastruktur.
Den kommer kanske att uppstå i och med de mobila satelliterna, men även där kommer denna infrastruktur bara att kunna vara konkurrenskraftig, om man därmed kan erbjuda innehåll.
Därför finner jag således inte lösningen att så att säga skilja kabelnäten från dess innehåll vara ideal.
Vi har därtill gett i uppdrag att göra en undersökning, som kommer att föreligga inom kort, och vi kommer därefter att redogöra för vår ställning till parlamentet.
Det vore dock bättre, om vi även inom infrastrukturområdet skulle bana väg för konkurrens, för det är alltid den enklaste lösningen.
Alla andra lösningar är regleringslösningar med processer, det vill säga sysselsättningsprogram för advokater.
Det är visserligen mycket snällt menat för advokaterna - jag är själv en - men för medborgaren är det tröttsamt och naturligtvis också mycket dyrt att titta på skådespelet, i stället för att få ett vettigt utbud.
Dessa anmärkningar skall ännu en gång förtydliga bakgrunden.
Nu har vi med vårt gemensamma beslut i förlikningskommittén uppnått ett resultat, som tar hänsyn till parlamentets ändringar.
Upprättandet av en förteckning av speciellt utslagsgivande projekt tjänar till att ge parlamentet nödvändigt inflytande.
De här uppräknade temaområdena motsvarar det intresse, som parlamentet ännu en gång har klargjort, nämligen utbildningsväsen, kultur, hälsovård, tjänster för små och medelstora företag, trafik och miljö.
Viktigt är framför allt att den europautbredda karaktären av dessa projekt har erkänts, för som Hoppenstedt med rätta säger: Om det hela leder till att vi så att säga bara finansierar de nationella föräldralösa barnen, som inte längre kan försörjas hemifrån, då är det ett slag i luften.
Det är inte därför Europeiska unionen finns till.
Såtillvida tycker jag att innehållen har reglerats mycket bra.
Även frågan om vilka bestämmelser som skall gälla för urskiljandet av beslut har lösts.
De institutionella principerna i avtalet kommer att erkännas, men det finns även tillräckligt med flexibilitet vid programhanteringen och framför allt vid frågan hur man i efterhand eventuellt kan ändra det hela.
Jag tror att den lösning, som vi kom fram till där tillåter båda - parlamentet och kommissionen - att även utvärdera erfarenheterna.
Därvid är det mycket viktigt att vi nu utför saker och ting i rätt tidsföljd, och jag välkomnar vad Hoppenstedt just framfört.
Jag vill här ännu en gång officiellt säga till protokollet vad jag redan sagt vid förlikningen: Vi är beredda att lämna ett betänkande om omsättningen av dessa riktlinjer och att lägga fram lämpliga propositioner, så att projektlistan kan aktualiseras i medbeslutandeförfarandet fram till mitten av 2000.
Propositionen skall godkännas inom de kommande 18 månaderna - d v s till den 31.12.2001 - vilket är just det datum som den nuvarande bilagan blir ogiltig.
Detta för att garantera att aktionen kommer att fortsätta utan avbrott.
Jag tror att vi nu i samförstånd kan fastställa tidsplanen, utan att den kommer att bereda oss några större problem, eftersom 18 månader egentligen borde räcka för ett medbeslutandeförfarande, framför allt, om vi kan dra nytta av vettiga erfarenheter.
Tillåt mig att komma med ännu två anmärkningar: Den nuvarande ordföranden efter mig och vice ordföranden Fontaine före mig må ha överseende med mig, om jag vänder mig personligen till dem.
Kommissionen kommer från en byggnad långt härifrån, vilket i sig är en nyttig fysisk träning.
Sedan går vi emellertid igenom detta galleri, och de tavlor som hänger där är en kulturchock.
Redan från början var det knappt uthärdligt, men det blir bara värre.
Kommissionen är gärna redo att avdela en ledamot för att bilda en slags kommission, som avgör om det lönar sig med en rad tavlor för att komma i åtnjutning av parlamentets beskydd.
Konst är inte, när någon sätter sig ned och penslar en duk - det gör jag för övrigt själv på min fritid - och därför vågar jag också komma med ett visst utlåtande.
Jag erbjuder mig därför att bli medlem av denna kommission.
Kanske går det att ordna.
Det är naturligtvis ingen anmärkning på fullt allvar, men jag har lovat ordföranden att överbrygga tiden fram till frågestunden kl.
17.30.
Min andra anmärkning är något mer allvarlig.
Jag vet att parlamentet på ett tredagars seminarium i Bryssel - alltså ett mycket långt seminarium - snart kommer att testa frågan, vilka erfarenheter man kan dra av förlikningsförfarandet.
Ni var så vänliga att bjuda in mig till detta.
Jag kommer alltså också.
Jag kan dock redan nu ge mitt preliminära intryck med hänsyn till det som har försiggått här.
De förfaranden, som jag har deltagit i, har alla utvecklat sig i den riktningen - med undantag för detta förfarande - att man till fullo utnyttjade den tid och den frist man hade till sitt förfogande.
I början framställdes positionerna, och då visste alla - både från parlamentets och från rådets sida - att de i slutändan inte skulle vara acceptabla för den ena eller den andra sidan.
Det liknar proceduren vid tarifförhandlingar.
Den ena sidan kommer och säger att vi vill ha 5 % löneförhöjning, och den andra sidan säger att 2 % kan vi på sin höjd stå ut med, och till och med då går några företag i konkurs.
Efteråt enas man om 3, 5 %.
Det vet alla från första början, och det som försiggår här vet också alla.
Utgångspositionerna är så att säga en teatralisk vagnborg, som man lämnar så snart som fredspipan för tänkbara kompromisser tas fram, och denna rökpipa överlämnas ju ofta från kommissionen.
Naturligtvis kan man göra på detta vis, och troligen går det heller inte att undvika.
Men om detta pågår under hela fristen och man måste träffas tre gånger - det är absolut onödigt med två sammanträden, eftersom man bara förebrår varandra - då är vår tid - Er, kommissionens tid och rådets tid - förspilld.
Såtillvida, Fontaine, var det sammanträde som Ni har lett också ett mycket berömligt undantag.
Det tog visserligen en dag, men jag ser hellre att det hela tar en dag och vi uppnår ett resultat, än att man efter tre eller fyra timmar skiljs åt, och var och en intalar sig att nu har vi visat dem en gång för alla!
I själva verket har man inte fått ut någonting av det hela.
Om man vill åstadkomma något, skulle man kanske indela detta förfarande på så sätt att sådana formella positioner vid behov kungörs av enskilda personer.
Dessa gör det så att säga som bud, de överlämnar urkunden, blåser fanfar, och sedan går de skilda vägar.
Om det sedan blir allvar, kommer de verkliga hjältarna, sätter sig ner och ser till att det på en dag blir ett resultat.
Det vore enligt mitt sätt att se det det allra bästa.
I föreliggande fall var saken något svårare.
Det var absolut inte enkelt, inte heller innehållsmässigt sett.
Jag medger att det inte heller föll rådet lätt att acceptera denna nya idé med satellitunderstödd kommunikation.
Parlamentet hade stora problem med de institutionella frågorna, och kommissionen hade stora problem att värna sin flexibilitet, vilken är absolut nödvändig just inom detta område som tekniskt utvecklar sig i rasande fart.
Det hela var alltså komplicerat, ungefär som förhandlingarna med Marocko om tomater.
Även det är ett komplicerat område, så såtillvida har vi uppnått ett mycket gott resultat.
Jag vill ännu en gång tacka parlamentet så mycket för detta.
Herr ordförande, jag hoppas att jag har skött min roll till Er belåtenhet.
