# ID: svediakorp-gov477298
# author: Ribeiro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 634
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Vid införandet av gemenskapslagstiftningen om miljön finns, mer eller mindre uttalat, de större frågorna om Europas byggande med på alla sina nivåer.
Vår kollega Collins betänkande, till vilket jag gratulerar honom, manar till eftertanke.
Låt oss börja på gemenskapsnivå.
Efter en del enskilda direktiv som är mer eller mindre omfattande om inkonsekventa åtgärdsprogram trots goda föresatser, från en Sammanhållningsfond avsedd endast för fyra länder med miljöfrågan som mål övergick man till att skapa en verklig gemenskapslagstiftning.
Denna uppkommer på grund av att man upptäckt risksituationer, för vilka kommissionen har registrerat hundratals överträdelser av den spridda miljölagstiftningen, som haft sin utgångspunkt i anmälningar, frågor och stämningar och sådana fall som kommissionen själv upptäckt, vilka står för cirka 20 % av de överträdelser som registrerats under 1996.
I slutet på året fanns mer än 600 anmälningar och stämningar beträffande miljöfrågor mot medlemsstaterna, i jämförelse med 300 delgivningar under 1995.
Nu är det så att införandet av den nya lagstiftningen går från övergångsfasen fram till de nationella lagarna.
Och det är en besvikelse, eftersom förseningarna och den tillåtande attityden vad gäller brott mot de fastställda tidsfristerna som fastställts av gemenskapsinstansen är mycket större än vad som gäller på andra områden, förödande för miljön, där allt som regel måste ske snabbt.
Å andra sidan är den största delen av miljölagstiftningen som kommer från gemenskapsrätten inte direkt tillämplig i medlemsstaterna och behöver nationella åtgärder för införande, tillämpning och skapande av resurser för den nationella lagstiftningen.
Och om medlemsstaterna inte visar sig effektiva i tillämpningen av det som de själva skapar på detta område, kommer de att vara det i ännu mindre grad när det gäller sådant som de är tvingade att införa.
Portugal är inget undantag.
Det snarare bekräftar situationen.
En del av miljölagstiftningen i Portugal är i kraft för att den dragits med i utvecklingen, det vill säga den kommer ur Portugals bundna åtagande att lägga om direktiven på miljöområdet.
Det är symtomatiskt att några av de direktiv på vilka den största delen av anmälningarna haglar är exempel på underlåtenheten eller icke-regleringen i vårt land: skyddet för djurs naturliga boplatser, skyddet av vattendragen från de föroreningar som orsakas av nitratutsläpp från jordbruken, hanteringen av avfall, sopor, av förbränningsugnarnas utsläpp, vattenkvaliteten.
Här har vi betydelsen på den lokala nivån, vilket bekräftar den fördel som inte kan förnekas av att knyta samman miljöproblemen med behoven och kännetecknen hos de lokala samhällena.
Inblandningen av de politiska partierna och organ på lokal nivå, miljöskyddsorganisationer och andra NGO samt befolkningarna är grundläggande för att definiera miljöpolitiken och bör erkännas som ett grundläggande element för den verkliga tillämpningen av direktiven.
De specifika problemen inom varje region kan inte omfattas av gemensamma direktiv för femton medlemsstater som alla har mycket olika förhållanden.
Det är oumbärligt att infrastrukturerna, decentraliseringen av resurser och ett nära och fastställt samarbete med de lokala myndigheterna prioriteras, bara så kan man ha verklighetsförankra gemenskapslagstiftningen och dess införande.
Kan detta vara möjligt eller förenligt med besattheten att centralisera politiken och resurserna, gömmer sig inte allt som rör EMU, den enhetliga valutan, centralbanken och den enhetliga budgetpolitiken bakom detta förmånssystem till och med genom att utesluta andra vägar?
Gemenskapslagstiftningen om miljön måste sluta utgöra svepskäl och argument och kan bara sluta vara det när den svarar mot den allvarliga oron och har möjligheten att tillämpas i verkligheten.
Vår kollega Collins betänkande har denna inriktning - och det gratulerar jag till -, det tycks mig dock som om det borde vara ännu tydligare.
Det är avsikten med detta inlägg!
