# ID: svediakorp-gov477295
# author: van Putten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 495
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Europa har mer än 200 miljölagar.
Det kan behövas en bokhylla till, men frågan är om det är meningsfullt för närvarande.
Är det inte dags att se till att genomföra de lagar som vi redan har?
Det är just vad Collins betänkande handlar om.
Enligt min åsikt kanske under de senaste åtta åren ett av de viktigaste ämnen som har behandlats i detta hus.
Frågan är om allt det arbete av hundratals parlamentariker, ministrar, tusentals tjänstemän, fristående organisationer i sin varnande roll, media som regelbundet rapporterar all denna lagstiftning också verkligen leder till något.
Genomförs den?
Collins svar är: Det är mycket osäkert.
Det är alltså på nytt frågan om det inte är mer meningsfullt att ägna sig åt genomförandet.
Möjligen måste vi även titta på en ytterligare skärpning av de 200 reglerna, men vi måste först och främst ge oss på verkställandet och efterlevnaden.
Efterlevnaden ligger trots att kommissionen förfogar över artikel 155 i fördraget framför allt i medlemsstaternas händer.
Kollegor har redan pekat på detta.
Collins säger även att bristerna är legio.
Detta skylls ännu en gång på skillnaderna i tolkningen av begrepp som till exempel avfall.
Något kan vara avfall i en medlemsstat, i en annan faller det under en annan kategori.
Eller man skyller på de invecklade procedurerna.
Men den allmänna slutsatsen är att det fram till nu fullständigt har saknats ett system med oberoende och likvärdig kontroll på medlemsstatsnivå.
Även min kollega Blokland har med rätta pekat på detta.
Det är bara ett konstaterande, framför allt om vi samtidigt måste konstatera att just miljöproblem i särskilt hög grad är oönskat gränsöverskridande, och de bör därmed enligt min åsikt vara nummer 1 i den europeiska politiken.
Till och med om vi i morgon beslutar att vi helt enkelt som medlemsstater går ännu längre och avskaffar Europa, är miljön oönskat gränsöverskridande.
Just detta gör miljöpolitiken till en så viktig europeisk politik.
I det sammanhanget vill jag se särskild uppmärksamhet på detta område för en bra utveckling.
Vi talar ofta om dystra utvecklingar i Europa, men det finns även en bra och det är Impelnetwerk, nätverket för genomförande av miljölagstiftning.
Det började informellt.
Tjänstemän från de olika medlemsstaterna satte sig vid förhandlingsbordet och beslöt att de måste samarbeta.
Detta nätverk är intressant i den meningen att det redan har visat sig i att de arbetsgrupper som man under tiden har bildat har mötts, och till exempel på området för avfall har man varit i stånd att avslöja bedrägerier och oärliga metoder.
Jag skulle även vilja fråga kommissionen om den tänker skärpa detta nätverk, bygga ut det och stödja det inom en gemenskaplig ram under ledning av Inspectorate of Inspectorates.
Jag tror att det är en bra väg.
