# ID: svediakorp-gov477280
# author: Souchet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 615
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Min grupp har inte röstat för betänkandet av Palacio Vallelersundi, med anledning av de motsägelser som det innehåller: det erbjuder på en och samma gång det bästa och det sämsta, som om två olika händer hade hållit i pennan.
Betänkandet redovisar en utmärkt analys av subsidiaritetsprincipens juridiska karaktär.
I ingresserna A, B och C påminner det med fördel om att gemenskapen grundar sig på den uttryckliga tilldelningen av befogenheter, att dessa befogenheter inte tas för givet, utan är undantag i förhållande till medlemsstaternas befogenheter, vilket innebär att de gemensamma institutionerna inte blandar sig i frågor som hör till medlemsstaternas befogenheter.
På samma sätt belyser betänkandet av Palacio Vallelersundi bristen på principfasthet som kommissionen har uppvisat i sina olika rapporter om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen.
Frågan om respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna - principer som ligger till grund för Europeiska unionen - blandas ihop med tekniska lagfrågor vad gäller texternas tydlighet och enkelhet.
Det är också med all rätt som föredraganden kritiserar kommissionens benägenhet att framställa sig som gemenskapens enda lagstiftare.
Med utgångspunkt från dessa korrekta analyser är det förvånande att betänkandet inte på något sätt rekommenderar åtgärder som effektivt kan rätta till de tendenser som det kritiserar.
I den avgörande frågan om kontroll av subsidiariteten nöjer sig betänkandet med den nuvarande situationen, då principen nu utsätts för ett stort antal kränkningar, vilket bland annat avslöjades av det bidrag som presenterades den 2 januari 1995 av Berthu, i egenskap av vice ordförande i vårt institutionnella utskott.
Varken institutionernas självdisciplin eller domstolen är i stånd att verkligen få subsidiaritetsprincipen att respekteras.
För att vara effektiv och fullt demokratisk bör denna kontroll därför utföras av en instans utanför gemenskapssfären och i första hand gå genom de nationella parlamenten.
Nu har betänkandet endast en restriktiv, underordnad och negativ bild av de nationella parlamenten, eftersom den begränsar sig till att beklaga att dessa ofta underlåter att aktivt se till att gemenskapsdirektiv inlemmas i den nationella lagstiftningen.
Det är också beklagligt att betänkandet innehåller en oseriös tolkning av artikel 3 i Fördraget om Europeiska unionen.
Artikeln presenteras som om den definierade de gemensamma åtgärdernas principiella överhöghet i förhållande till de olika medlemsstaternas enskilda åtgärder i termer av effektivitet (redogörelse för motiv, 2: a stycket), i stället för att rekommendera en ändring av den, så att dess tillämpning faller under gemensam rätt, vilket slags befogenhet som än utövas på gemenskapsnivå.
Om subsidiaritetsprincipen är en grundläggande princip för unionen är det faktiskt helt och hållet lagstridigt att Maastrichtfördraget inskränker dess tillämpningsområde till att endast gälla konkurrerande befogenheter - på så sätt etablerar det ett slags reserverat område där subsidiariteten inte skulle gälla.
Det ligger i alla EU-medborgares intresse att samtliga befogenhetsnivåer bör kunna granskas regelmässigt av subsidiaritetsprincipen, till att börja med de som står längst ifrån medborgarna och som minst kontrolleras, och som därmed lättast löper risken att byråkratiseras och överregleras.
Betänkandet av Palacio Vallelersundi gör långt ifrån sådana rekommendationer, i stället bekräftar det en helt blockerad och överdrivet försiktig ståndpunkt i den här frågan, genom att begära att formuleringen i artikel 3b inte ses över inom ramen för regeringskonferensen.
Betänkandet karakteriserar slutligen den mellanstatliga metoden som föga effektiv och demokratisk; den kritiken står i skarp kontrast mot det allmänna tillvägagångssätt som antogs vid toppmötet i Edinburgh.
Det rekommenderar att man företrädesvis väljer en gemensam åtgärd som består i att uppmuntra samarbetet mellan medlemsstaterna, eftersom enhällighets- eller rekommendationsförfarandena bättre verkar skydda medborgarrätten än majoritetsförfarandena, som innebär ett tvång för minoriteten.
