# ID: svediakorp-gov477156
# author: Cardona (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 563
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Jag skulle vilja börja med att hänvisa till att det för oss är principerna om subsidiariteten som formar och kännetecknar gemenskapsinstitutionernas normativa beslutsprocess.
Det handlar alltså om de konstitutionella principerna, bindande för respektive mottagare och av största vikt för gemenskapsinstitutionernas uppbyggande och integration.
Ur vår synvinkel borde denna institution - som vi anser vara konstitutionell - just nu framförallt utgöra en balanserad befogenhetsram både för gemenskapen och för medlemsstaterna i sig, vars befogenheter för närvarande bör hålla sig till regeringskonferensens sfär.
Vi tror att den princip som förhelgats artikel 3b i fördraget inte bör genomlida någon förändring, utvecklas ytterligare eller fördjupas inom ramen för det arbete som utförs inom IGC.
För oss handlar det emellertid om att kontrollera på vilka villkor och på vilket sätt denna princip används av gemenskapens institutioner.
I sin senaste rapport har kommissionen i samband med detta antagit en grundläggande regel, enligt vilken man skall ingripa till mindre grad för att kunna ingripa bättre.
Vi ansluter oss helt och fullt till denna grundläggande regel.
Med anledning av detta är det viktigt för oss att precisera vad den grundläggande betydelsen av subsidiaritetsprincipen är, enligt vårt sätt att se den.
För oss innebär den att det är kriterier såsom behov och effektivitet som bör avgöra de fall och de villkor när kommissionen, där det råder en delad befogenhet, skall vidta åtgärder som visar sig lämpliga för att uppnå gemenskapens mål.
Definitionen av vad som skall utgöra gemenskapens mål bör enligt vår åsikt avteckna sig mot proportionalitetsprincipen, som för övrigt tillägnas den sista delen av denna konstituerande föreskrift.
Vi skulle följaktligen kunna säga att subsidiariteten och proportionaliteten är begrepp som är förknippade med varandra och som kompletterar varandra.
Alla åtgärder bör följaktligen ske i förhållande till gemenskapens mål, enligt vilka gemenskapsinstitutionerna skall agera.
Det finns områden, till exempel miljön och bedrägeribekämpningen, som bör förhålla sig underordnade subsidiaritetsregeln.
Man kan till exempel på området för bekämpning av skattebedrägerier nämna avtalen om den ömsesidiga administrativa hjälpen, avtalen om priser för överföringar, direktiven om sammanslagning och delning av företag, direktiven om beskattning av vinstutdelningar, de gemensamma reglerna, samt slutligen om systemen för samtidiga kontroller, vilka härrör till definitionen över vad man bör förstå som gemensamma åtgärder, som är underordnade principerna om proportionaliteten och som formulerats i enlighet med de kriterier som jag nyss nämnde vad gäller behov och effektivitet.
En annan viktig punkt i behandlingen av denna fråga är debatten om de nationella parlamentens roll i den beslutsprocess som skall omfattas av subsidiaritetsprincipen.
Enligt vårt sätt att se bör de nationella parlamenten ta på sig en viktig roll i den fas som föregår ett beslut och även i den efterföljande fasen, genom att utföra den politiska kontrollen av hur de åtgärder som vidtagits enligt reglerna om subsidiariteten har verkställts.
Slutligen, när det gäller den förestående ändringen av de nuvarande lagstiftningsförfarandena till något som kommissionen anser vara permanent, anser vi att denna process bör begränsa sig till antagandet av förfarandena med samråd och debatt före beslut.
Detta bör inte ses som ett normaliserande beslut, vilket enligt vår åsikt bör fortsätta att regleras enligt fasta normer och därför bli bindande för sina respektive mottagare.
