# ID: svediakorp-gov477155
# author: Vanhecke (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 401
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Det kan vara nyttigt att först påminna om att artikel 3B beträffande subsidiaritetsprincipen inte kom fallande från himlen och därefter upptogs i Maastrichtfördraget, utan tvärtom kom den till för att tillmötesgå en berättigad oro bland många medborgare inom Europeiska unionen.
De medborgarna ställer sig frågor med anledning av vad de erfar som en allt större europeisk beskäftighet.
För att formulera det tydligt: Ingen vettig människa motsätter sig till och med långtgående former av samarbete och samråd på europeisk nivå, men allt fler vettiga människor ställer sig frågor inför vissa utväxter av överdriven likriktning, av överdriven inblandning av den europeiska nivån i de regionala eller nationella nivåerna.
Jag tror att påtvingandet av den så kallade europeiska rösträtten vid kommunalval är ett typiskt - men tyvärr inte enastående - exempel på det.
Med Maastrichtfördraget utsträcktes befogenheterna på unionsnivå ordentligt, bland annat med de så kallade " nya politiska åtgärderna ".
Men motbilden till den nya utvidgningen av befogenheter, det uttryckliga upptagandet av subsidiaritetsprincipen via artikel 3B i fördraget, riskerar nu att bli en död bokstav.
I en rätt förstådd tillämpning av subsidiariteten måste normalt de så kallade " lägre nivåerna " överväga vilka befogenheter de vill avstå till de högre nivåerna.
Men enligt vad det framgår av det nu föreliggande förslaget går man i Europa till väga precis tvärtom: I bästa fall ber man den europeiska nivån att överväga vilka befogenheter den själv kanske inte önskar, och i samband med konflikt mellan befogenheterna skall ett annat europeiskt organ - EG-domstolen - avgöra tvisten.
Personligen tycker jag att det verkar som en politiskt pervers omvändning av begreppet subsidiaritet.
Till sist måste jag också hävda att denna debatt egentligen skulle vara överflödig, om var och en respekterade det faktum att Europeiska unionen absolut inte är en sorts federal stat i vardande utan däremot ett " statsförbund ", vilket framgår av domslutet av domstolen i Karlsruhe, det berömda domslutet av den tyska författningsdomstolen.
Det är sakens kärna.
Så länge ett flertal i detta parlament - jag säger visserligen detta parlament för jag har intrycket att det vid kommissionen ändå har visat sig en förbättring - uppenbarligen vägrar att lägga ned motståndet vid denna realitet med " statsförbundet " är debatter som denna enligt min enkla åsikt egentligen föga meningsfulla.
