# ID: svediakorp-gov477149
# author: Palacio Vallelersundi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-05-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,213
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar, de dokument som detta betänkande avser omgärdas, åtminstone formellt, av ramen i det uppdrag som Europeiska kommissionen fick från de europeiska råden i Birmingham och Edinburgh 1992 att varje år upprätta ett betänkande till parlamentet och rådet om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen.
Av detta skäl bör man i första hand titta tillbaka på skillnaden mellan betänkandet från 1994 och efterföljande betänkanden.
I betänkandet från 1994 framträder inriktningen på dess klassiska metodologi, som gör det möjligt att uppskatta införandet av gemenskapsåtgärderna, framför de för vilka kommissionen, tvärt emot, saknar legitimitet att införa, eftersom kriterierna i artikel 3B inte uppfylls.
I 1994 års betänkande understryks dessutom med kraft de problem som påträffats i den praktiska tillämpningen av subsidiaritetsprincipen: kommissionen visar särskilt hur medlemsstaternas agerande gentemot subsidiaritetsanalysen många gånger svarar mot frågeställningar som föga eller inte alls har med artikel 3B att göra.
Det kan också vara på sin plats att tala om den framgångsrika analysen av svårigheterna, på grund av avsaknaden av en klar linje, som utmärker gemenskapens exklusive befogenheter från de gemensamma.
Vad gäller övriga betänkanden, de från 1995 och 1996, visar hänvisningarna till subsidiariteten, proportionaliteten, förenklingen och kodifieringen under den generella rubriken på bättre lagstiftning, på den annorlunda omfattning och perspektiv som kommissionen önskar.
Föredraganden måste öppet erkänna att han, trots ett minutiöst arbete, varit oförmögen att dra en klar slutsats om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen under denna period.
Tvärt om ger den kontinuerliga hänvisningen till olika initiativ, Molitor och SLIM för att bara nämna två, sammanblandningen av rättsliga och tekniska principer och överflödet av retoriska förklaringar, paradoxalt nog känslan av att vi står inför en institution som tappat greppet om verkligheten, som agerar defensivt och som utnyttjar dessa betänkanden om subsidiariteten, förutom till att rättfärdiga den verksamhet som står under dess ansvar, som en möjlighet till ett generellt rättfärdigande.
Det betänkande som lämnats in till plenum, som fått enhälligt stöd från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt och vari man dessutom i stor utsträckning inriktat sig på debatten under regeringskonferensen och, framför allt, det protokoll som för närvarande stöds av det holländska ordförandeskapet, är uppbyggt kring följande beaktanden: för det första, subsidiaritetsprincipen, som till syvende och sist har som mål att vissa beslut skall tas så nära medborgarna som möjligt, har utan tvekan en tydlig politisk dimension.
Trots detta leder principens införande i fördragen till att de får en rättslig, konstitutionell natur, reglerar definitionen och genomförandet av gemenskapsåtgärderna som en funktion av de behörigheter som givits av medlemsstaterna och påverkar således över huvudtaget inte fördelningen av behörigheterna bland medlemsstaterna.
Gemenskapen grundas i detta sammanhang på en uttrycklig fördelning av befogenheter.
Det åligger emellertid Europeiska unionens institutioner att vidta alla nödvändiga åtgärder för att fullfölja uppdraget, genomföra målen och fullfölja de skyldigheter som uppdras i fördragen.
Detta är doktrinen för församlingen, från betänkandena från Giscard d ' Estaing och Martin som resolutionen är underställd.
Subsidiaritetsprincipen har å andra sidan två fronter: kommissionen bör, när man tar fram ett initiativ som passerar gemenskapens exklusiva befogenheter, visa på legitimiteten i dess åtgärder, genom att framför allt påvisa gemenskapsdimensionen i frågan, behovet av att behandla dem samt det mervärde i effektivitet som gemenskapsåtgärden har i förhållande till medlemsstaternas enskilda agerande.
Detta är utan tvekan den självklara följden av subsidiaritetsprincipen, men man måste också insistera på att tillämpningen av subsidiaritetsprincipen inte får utgöra hinder för den legitima verksamheten inom gemenskapen inom de gemensamma befogenheter som gemenskapen tilldelas genom fördragen eller ännu mindre ifrågasätta verksamhetsområden där gemenskapen har exklusiva befogenheter.
Detta kan också sägas på följande sätt: tillämpningen av subsidiaritetsprincipen enligt fördragen får i inget fall tolkas som en urholkning av gemenskapsrätten eller den gemensamma egendomen.
Den resolution vi föreslår ger i detta sammanhang uttryck för att subsidiariteten under den undersökta perioden 1994 till 1996, ofta har tillämpats för att förhindra initiativ inom ramarna för nya politiska områden, mer konkret då inom kultursektorn, de audiovisuella medierna, energi och forskning, för att inte nämna fler än några stycken.
Den tredje riktlinjen i betänkandet är att " agera mindre för att agera bättre ", ett motto för kommissionen som vi stöder och applåderar.
Trots detta blir man inför denna kungörelse bekymrad över den uppsjö dokument som presenterats under 1996, för att bara nämna några: 13 grönböcker, 2 vitböcker, förutom ett oändligt antal betänkanden, meddelanden och åtgärdsprogram.
Man blir orolig för att denna investering i tid och resurser från kommissionens sida görs till men för den lagstiftande verksamheten, där kommissionen har monopol på initiativet.
Det förefaller också som om kommissionens tendens att, när man misslyckas med mer ambitiösa initiativ och / eller som en följd av rådets politik, presentera ramdirektiv och ordningsregler.
Nåväl, det åligger denna församling att påtala risken att man därigenom, i vissa fall, skapar en i grunden otydlig, mindre säker, så kallade mjuka lagar, och mindre inriktad rätt, som omvandlas till en fiktiv harmonisering och en vansklig överföring till nationella beslut.
Avslutningsvis måste man känna till följderna av detta förhållande som, låt oss säga det rakt ut, leder till ett motsatt utnyttjande av fördraget jämfört med subsidiaritetsprincipen, på grund av bristande framgångar under perioden 1994 till 1996 inom väsentliga områden på den inre marknaden.
Låt oss avslutningsvis tala om sammanblandningen av de rättsprinciperna med kriterierna för god lagstiftningsteknik.
Vi motsätter oss att kommissionen, som redan påtalats, har ansett det lämpligt att bredda sina senaste betänkanden om subsidiariteten, som man benämnt " Bättre lagstiftning ", till att omfatta åtgärder avseende förenkling och kodifiering av gemenskapsrätten.
Den resolution vi föreslår avslöjar att den oreda som uppstår ur detta beslut och som markerar den väsentliga skillnaden mellan förenkling och kodifiering samt den öppenhet som är en självklar följd därav, är kriterier för god lagstiftningsteknik i förhållande till den juridiska naturen i subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
Herr ordförande och herr kommissionär, jag avslutar med att säga att denna församlings kontroll av subsidiariteten i det dubbla syfte att inte göra och att göra när så krävs och Europaparlamentets analyser av subsidiariteten i de olika gemenskapslagar som berörs, bör upprätthållas och till och med intensifieras.
Om man formulerar om inledningen i 1995 års betänkande, blir det för mig i egenskap av föredragande tveksamt om huruvida nämnda betänkande, " Bättre lagstiftning ", verkligen visar, och jag citerar här, att " kommissionen fullföljer den uppgift den har att genomföra ".
Det råder för mig inget tvivel om, herr ordförande och herr kommissionär, att det handlar om delat ansvar och jag citerar ånyo: " med övriga institutioner inom unionen och medlemsstaterna ".
Herr kommissionär och herr ordförande, denna församling är medveten om sitt ansvar och den kommer att ta ansvaret till förmån för de medborgare den representerar.
