# ID: svediakorp-gov476920
# author: Colom i Naval (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 836
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande.
Tillichs betänkande kan kanske anses vara torr läsning, men uppriktigt sagt så förtjänar det i egenskap av ett viktigt betänkande ändå inte att kammaren är nästan öde.
Och även om betänkandet är kort så skall detta inte fördunkla det faktum att Tillich satsat mycket arbete och engagemang i det han gjort.
Det som kan verka barockt i föredragandens anförande har gjorts mitt bland de ytterst starka spänningarna mellan den budgetansvariga myndighetens två grenar, spänningar som avviker mycket från dem som brukar förekomma i de seriösa regelmässiga förhandlingarna som förs mellan rådet och parlamentet i budgetfrågor.
Under ett skede av förhandlingarna försökte en majoritet av rådet tvinga sitt kriterium på parlamentet utan någon som helst motivering, en attityd som jag, om jag inte vore så diskret i mitt språkbruk, kunde ha kallat utpressning.
Tillåt mig att genom att citera föredragande påminna om vad situationen gällde: I enlighet med det interinstitutionella avtalet av 1993 - där jag var föredragande - skall kommissionen formulera två förslag för budgetplanen i början av varje budgetförfarande.
Å ena sidan, på grundval av artikel 9, bör kommissionen underrätta om anpassningen av riktlinjerna för jordbruket och maximibeloppet för andra utgiftskategorier enligt BNP och priserna.
Det är en teknisk och automatisk anpassning och den budgetansvariga myndigheten skall begränsa sig till att godkänna den.
Men å andra sidan, och här kommer vi till saken, bör kommissionen på grundval av artikel 10 i det interinstitutionella avtalet föreslå en anpassning av anslagen för kategori 2, dvs. de strukturella utgifterna, enligt de faktiska genomförandeförhållandena, för att man inte skall förlora de belopp som inte har använts.
Från och med 1989, dvs. från och med det första interinstitutionella avtalet har man lyckats med detta utan större problem.
Men detta år har en anspråkslös överföring på 562 miljoner ecu från 1996 till 1999 inte fått första godkännande från rådet, som försökte lägga till 100 miljoner som var införlivade i kategori II för 1998.
Det är ett märkligt förfarande, eftersom det inte bara gällde en tusendel av taket för de anslagna beloppen för 1999 utan att man också använde en planerad mekanism för att få tillbaka de anslag som de facto inte utnyttjats, dvs. för att annonsera ett framtida icke-utnyttjande samtidigt som man hotade med att bryta mot de politisk-budgetmässiga avtalen från Edinburgh.
Inför detta faktum har kommissionen presenterat ett nytt åtagandeförslag som vi kan godkänna - och som vi kommer att godkänna - för att inte förlora de 562 miljoner ecu som är avsedda för de mest explicita mekanismerna för solidaritet och kamp mot arbetslösheten i gemenskapens budget.
Men, såsom föredragande på ett träffande sätt har uttryckt saken, kan detta inte få bli praxis och jag tar mig friheten att tillägga att det är bara den goda politiska viljan som hindrar oss från att betrakta detta förfarande som en dold ändring av budgetplanen.
Ärade ledamöter, budgetutskottet stödjer i hög grad, kanske t.o.m. enhälligt, det föreslagna åtagandet som ett nödvändigt ont.
Europeiska socialdemokratiska partiets grupp följer föredragande, som vi gratulerar till hans svåra arbete och understryker att vi önskar att man avtalar om lämpliga betalningsbemyndiganden och koncentrerar åtgärderna på mål 1- och mål 2-regionerna, såsom föredragande lägger fram i sitt betänkande.
Men vi frågar oss varför detta har varit så komplicerat?
Om vi kommer i håg att beslutet om vem som skall bli medlemmar i euroklubben kommer att fattas på grundval av 1997 års siffror, så vilka politisk-ekonomiska balanser försätts då i fara på grund av denna berömda miljard ecu från 1998?
Finns det något land som kan se ett hot mot sitt uppfyllande av unionsfördragets mekanismer när det gäller alltför stora underskott?
Det finns det inte.
Det är inte den gemensamma nationella finansieringsandelen eller samfinansieringsandelen som kan försätta uppfyllandet av konvergenskriterierna i fara, eftersom vi här talar om tusendelar av BNP.
Ärade ledamöter, vi står inför en ordentlig dos av hyckleri.
När parlamentet har förbundit sig till en stram budgetpolitik och har en budget som utgör mindre än 2, 5 % av de offentliga utgifterna i medlemsstaterna och knappt 1, 2 % av unionens BNP, så frågar man sig, ärade ledamöter, varför detta krig?
I rådet är det de rikaste länderna som tydligast har uttalat sin bristande vilja att genomföra strukturfonderna.
Kanske vi behöver påminna oss om vem det är som får nyttan av dessa medel men som skriker efter att skära ned de försvagade anslag som är avsedda att minska skillnaderna mellan gemenskapens rikaste och fattigaste regioner och bekämpa arbetslösheten.
Att senarelägga dem, såsom rådet föreslår, var dessutom att förvärra problemet.
Därför, ärade ledamöter, kommer vi socialister - som vill kämpa för ett rättvisare Europa och föra en effektiv solidaritetspolitik - att stödja detta åtagande.
