# ID: svediakorp-gov476601
# author: Caudron (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 280
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Artikel 119 i Romfördraget fastställde redan: " Varje medlemsstat skall ... upprätthålla principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete ".
Fyra år innan vi går in på 2000-talet är kvinnornas löner fortfarande betydligt lägre än männens, detta i länder där de utgör en majoritet med 52 %, nästan 40 % av den aktiva befolkningen och där över 90 % av dem är anställda.
Detta i länder som även förespråkar demokrati och jämlikhet.
Det stämmer att sedan 1975 har sex direktiv om lika lön och behandling för kvinnor och män infört en gedigen rättslig grund som har fått en vid tolkning av Europeiska gemenskapernas domstol.
Tyvärr har domstolens lagstiftning inte tillämpats lika i medlemsstaterna.
Det är därför hög tid att år 1997 anta ett direktiv som äntligen tvingar arbetsgivaren, och inte längre den kvinna som begär det, att bevisa att löneskillnaden mellan män och kvinnor inte är en könsdiskriminering.
Direktivet har flera fördelar: den definierar indirekt diskriminering som inte grundar sig på antaganden som är direkt kopplade till könet utan på till synes neutrala fakta.
Direktivets egenskap tvingar staterna att överföra den och därmed i den interna lagstiftningen införa de tillämpningsåtgärder som krävs.
Direktivet måste kunna tillämpas för anställning, befordran, löner och social trygghet.
Den " omvända bevisbördan " är dock inte fullständig; den kvinna som begär prövning måste först lägga fram fakta som gör det sannolikt att diskriminering föreligger.
Jag ställer mig bakom detta nya direktiv men beklagar att det inte är mer " tvingande " och att den omvända bevisbördan inte är fullständig och verklig.
