# ID: svediakorp-gov476493
# author: Ghilardotti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 690
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, även om artikel 119 och sex direktiv, vilka tillämpats sedan 1975 och fram till idag, utgör en god rättslig grund för lika inkomstfördelning och behandling mellan kvinnor och män, och det dessutom har gjorts ett stort antal uttalanden under dessa tjugo år från domstolen, fortsätter kvinnorna att utsättas för diskriminering och ett av de stora problemen som de måste utstå består just i att de måste visa på förekomsten av diskriminering på grund av sitt kön.
Därför presenterade kommissionen redan 1988 för första gången ett förslag till direktiv om bevisbördan, och Europaparlamentet godkände med några ändringar på basis av en föredragning av Larive.
Rådet diskuterade detta förslag vid ett stort antal tillfällen och 1993 kom man fram till ett samförstånd mellan elva medlemsländer, men eftersom den rättsliga grunden bestod av artiklarna 100 och 235 i traktaten, vilka kräver enhällighet, kunde förslaget inte följa den rätta gången.
Under tiden intervenerade, som jag sade, domstolen med ett flertal uttalanden och därför är det viktigt att vi idag får detta nya förslag till direktiv som just bygger på domstolens uttalanden och framförs inom ramen för det sociala protokollet, en anledning till att det borde vara lättare att komma fram till en överenskommelse om det slutgiltiga skrivningen.
Det belyser ännu en gång nödvändigheten av att införliva det sociala protokollet i traktaten, därför att vi annars ställs inför det andra direktivet om jämställdhet som inte godtagits av Storbritannien.
Detta direktiv är viktigt och parlamentet visar det genom föredragningen, eftersom den existerande jurisprudensen inte har tillämpats enhälligt i medlemsländerna och många kvinnor måst möta och möter problem även till följd av uppenbara fall av diskriminering.
Vad gäller innehållet i förslaget till direktiv tror jag att det bygger på tre sinsemellan starkt sammanhörande punkter; förslaget blir således inte effektivt om inte direktivet innehåller alla tre.
Vilka är dessa tre grundläggande punkter?
För det första, definitionen av den indirekta diskrimineringen (artikel 2): Det är första gången som detta begrepp definieras inom EG-rätten.
För det andra, frågan om ändring av bevisbördan, vilket förutses av artikel 4: vi befinner oss inför och diskuterar, inte omvänd bevisbörda, men en fördelning mellan den anställda kvinnan och arbetsgivaren.
För det tredje, de procedurer som fastställs av artikel 5, som vi anser grundläggande därför att de är avgörande i ljuset av de problem som dykt upp i några medlemsländer till följd av bristande följsamhet med gällande regler.
Som redan det exekutiva utskottet, i sitt förslag och genom att förbereda denna föredragning har även utskottet för kvinnans rättigheter mycket grundligt utrett domstolens beslut.
De ändringsförslag vi lägger fram har just som mål att klargöra den rättsliga sidan av problemet därför att det rör sig om ett tekniskt direktiv som måste vara mycket exakt och tydligt från rättslig synvinkel.
I synnerhet ändringsförslaget till artikel 2 klargör begreppet indirekt diskriminering, vilket inte är helt och hållet erkänt av alla nationella domstolar.
Jag påminner om att det endast i tre medlemsländer - Italien, Storbritannien och Irland - finns en definition av indirekt diskriminering i landets lagstiftning, och de ändringsförslag som vi lägger fram hänför sig särskilt till en dom som utgjort en milstolpe i detta fall, nämligen " Bilka-domen ", liksom ändringsförslagen till artikel 4, som belyser ett av de grundläggande beståndsdelarna för en modifiering av bevisbördan, eller transparensen, refererar till " Danfoss-domen ".
En annan viktig punkt är tillämpningsområdet: vi bifogar en hänvisning till direktivet om barnledighet, eftersom vi anser en ny paragraf av grundläggande betydelse, baserat på artikel 6 i socialprotokollet, för att ange att detta direktiv inte hindrar att man vidtar positiva åtgärder.
Jag skulle vilja avsluta med att be kommissionären ta ställning till dessa ändringsförslag, i övertygelsen att, tack vare dessa, förslaget kommer att bidra till minska antalet övergrepp mot jämställdhetsprincipen, som fortfarande är alltför talrika och alltför uppenbara i många medlemsländer.
