# ID: svediakorp-gov476374
# author: Eisma (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 815
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ordförande, det är underbart väder i Strasbourg den här veckan.
Sol, knappast någon vind och till och med hyfsad temperatur.
Man skulle vilja kunna njuta av det och om man går in i parken på andra sidan, verkar det som om människor njuter av det vackra vädret.
Men tittat man från våra höga kontor över staden Strasbourg, då tycks den vackra staden ha en brunaktig glöd hängande över sig.
Mätningar av luftkvalitén i staden skulle berätta för oss att luften på dagar som denna är allvarligt nedsmutsad.
Och då talar jag bara om Strasbourg, inte om Milano, inte om Amsterdam, inte om Haag eller Paris där det är mycket, mycket värre.
Av den anledningen står vi och debatterar här.
För att se till att den bruna glöden ovanför städerna i Europa har försvunnit under riktåret 2010 och att till exempel katedralen i Strasbourg åter avtecknar sig mot en riktigt blå himmel.
Det är uppenbart, ordförande, att målet inte kommer att uppnås utan slag eller stötar.
Kommissionen har för detta tagit ett stort steg i rätt riktning, det måste jag säga, men man har hittills ännu inte sträckt sig tillräckligt långt ut för att också komma tillräckligt långt.
En viktig anledning till detta är att kommissionen från början oriktigt har baserat sig på principen kostnadseffektivitet i stället för att utgå från en riktig kostnads-avkastningsavvägning.
Just genom faktumet att kostnadsberäkningarna till stor del kom från industrin själv, som ju vinner på en hög kostnadsskattning, har från början möjliga vidaregående åtgärder lämnats utan beaktande.
Vidare har kommissionen låtit bli att väga med de externa kostnader för biltransport i kostnadsbilderna.
Ännu 1991 beräknade kommissionen kostnaderna för biltrafiken för samhället till 200 miljarder ecu per år.
De 200 miljarderna ecu orsakades av skador från biltrafik på jordbruk, vattenkvalitet och folkhälsa.
Och plötsligt tycks kommissionen i detta program ha glömt de egna beräkningarna och de egna målsättningarna.
Ordförande.
Kommissionen har dels baserat sig på riktvärdena från världshälsoorganisationen.
Men konstigt nog har man använt en metod för att mäta luftkvalitén som går mot den egna europeiska riktlinjen.
För genom att ta ett genomsnittligt värde, en kollega till mig har också påpekat det, över ett område av fyra kvadratkilometer, negeras just de viktiga toppvärdena på belastade knytpunkter.
Till exempel staden som jag kommer ifrån, Haag, uppfyller tack vare beräkningen som kommissionen nu har använt nästan alla normer, Men ändå kan jag ta med er till delar av staden där det inte är hälsosamt att bo enligt WHO-normer.
Alltså ber jag kommissionen att i fortsättningen använda en bättre mätmetod i överensstämmelse med den egna riktlinjen.
Gärna en reaktion på detta från kommissionären.
När det gäller ozon har kommissionen gjort mycket konstiga krumbukter.
Minskningen av ozonorsakande ämnen som kommissionen föreslår, har till följd att endast 37 procent av den Europeiska unionens område kommer att uppfylla normen som WHO har angivit.
Det må vara tydligt att tätbefolkade områden som Podalen, Ruhrområdet och Benelux inte kommer att tillhöra dessa 37 procent.
Kommissionens målsättning är alltså så svag att majoriteten av den europeiska befolkningen kommer att fortsätta att vara utsatt för för höga ozonkoncentrationer.
Och jag påtalar särskilt för fru Bjerregaard hennes ansvar i detta.
När det gäller strategin som skall följas är jag en stor förespråkare för att fastställa förpliktade normer för året 2000 och året 2005.
I det ögonblick då dessa riktlinjer antagits, har vi redan kommit till 1998.
Det betyder att året 2005 inte längre är så långt borta.
Därför kan industrin hellre anticipera den framtida politiken.
Det är underligt att kommissionen endast har ansett sig vara tvungen att fastställa normer för bilindustrin för 2005.
För, det är tal om ett mycket prekärt samspel mellan fordon och bränslen som finns i lager.
Det är knappast meningsfullt om teknologin för bilen finns på marknaden, men att den inte kan fungera genom avsaknad av bränsle av tillräcklig kvalité.
Jag är medveten om svårigheterna som finns i rådet när det gäller denna vitbok.
Det är inte meningen att en del medlemsstater inför normer som de andra länderna knappast kan uppfylla.
Så väl rådet som Europaparlamentet måste vara så kloka att de kommer fram till en kompromiss som är gångbar för hela unionen.
Dock, jag visar också industrin på dess ansvar.
Om den nu kan utveckla snåla, miljövänliga bränslen, kommer dess exportposition i bränsleindustrin bara förbättras.
Jag ber mina kollegor att stödja förslaget som ligger på bordet.
Hälsan hos människorna som vi representerar här är för viktig.
Vi kan inte tillåta oss att gå ifrån vårt ansvar.
