# ID: svediakorp-gov476349
# author: Patijn (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,294
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, ni förstår ju att det inte är lätt att reagera på inlägg från tjugo olika värderade folkvalda, av vilka många, helt riktigt, säger jag, har visat sitt särskilda engagemang och sina känslor när det gäller utvecklingen i Albanien.
Jag måste uttala förståelse för de känslorna för ibland griper skräcken tag i mitt hjärta när jag ser hur ett europeiskt grannfolk kan komma till ett sådant tillstånd av anarki och självdegradering.
Jag tror att vi alla är extra engagerade i detta och också beklagar det mycket.
Om jag vill reagera på huvudlinjerna i inläggen från de värderade folkvalda, urskiljer jag tre frågor som ständigt kommer fram.
Den första frågan är: såg vi detta komma och reagerade vi riktigt?
Den andra frågan: när det totala sammanbrottet började i februari / mars, reagerade den Europeiska unionen då riktigt?
Den tredje frågan: måste vi inte ingripa med mycket robustare militära medel än vad som nu förbereds?
Det är ungefär den sortens frågor jag urskiljer.
Med anledning av den första frågan skulle jag vilja be er att inte i efterhand göra oss klokare än vi då var.
Det är naturligtvis lätt att blicka tillbaka och säga: vi gjorde det felet och det borde vi ha sett komma.
Men det gjorde vi inte.
Det har dock arbetats mycket systematiskt det senaste året.
För det första, de olycksaliga valen i maj 1996 följdes noggrant av en delegation från OSSE.
En rapport lämnades där mycket kritik på valen framfördes och där det rekommenderades att hålla valen igen i ett antal distrikt.
Rådet för den Europeiska unionen gjorde där ett tydligt politiskt ställningstagande, i den meningen att om OSSE-rapporten inte genomfördes, var rådet inte berett att ta ytterligare steg vare sig när det gäller ekonomiskt samarbete eller i utvecklingen av förbindelserna med Albaniens regering.
I det ögonblicket var det diplomatiska instrumentet det enda instrument som stod till den Europeiska Unionens förfogande.
Jag vill tala om och påminna er om att på hösten höll lokala val som följdes av Europarådet och då enligt Europarådets bedömning gick rätt till.
I det ögonblicket uppfattades det politiskt som att Albanien åter hade tagit en viss vändning i riktning mot normala demokratiska förhållandet, så att trycket hade minskat något.
Under vintern blev det tydligt att det gällde mycket mer och sedan började i februari / mars egentligen upplösningen, visserligen igångsatt av det kända problemet med pyramidspelen, men det ligger naturligtvis ett mycket större problem till grund.
Krisen i Albanien, fru ordförande, är inget inbördeskrig.
I krisen i Albanien står inte den ena etniska gruppen mot den andra och det handlar inte om den ena traditionellt rotade politiska grupperingen som inte unnar de andra sin plats i solen, det är faktiskt det totala sammanbrottet av ett socialekonomiskt system, den fullständiga förlusten av kontroll hos den aktuella myndigheten, såväl på nationell som regional nivå.
Då rådet konfronterades med detta, var den första fråga vi ställde: vi måste göra något, men var finns vår angreppspunkt?
Den första angreppspunkten, damer och herrar, är att återställa någon form av allmän lag och ordning för annars låter det sig inte göras.
Först alltså ta kontakt med de samtalspartner som finns: president Berisha, de politiska partierna, andra befintliga makthavare.
Därför skickade OSSE representanten dr.
Vranitzky och rådet sin ordförande, minister Van Mierlo, mycket snabbt till Albanien.
De har de facto försökt att få en överenskommelse mellan alla berörda politiska grupperingar varvid två element stod främst: för det första, omedelbara åtgärder för att återställa allmän ordning och en miniminivå för allmän ordning och för det andra, att sätta igång en gemensam politisk process som måste leda till återställning av normala politiska och demokratiska förhållanden.
Överenskommelsen slöts, därefter bildades regeringen Fino och den försöker nu att agera.
De som säger: vi skulle ha tagit parti, vi skulle ha sagt till den sittande presidenten att han skulle avgå, de förnekar den första prioriteringen, nämligen återställande av en miniminivå av allmän ordning, för under de dåvarande omständigheterna kunde man inte göra något.
Alltså, det är den väg som vi inte valt.
Om vi i detta hus hör: det skulle ni inte ha gjort, då tror jag att detta hus, alltså ledamöterna i ert hus, inte inser vad den första prioriteringen är och det är nämligen återställande av den allmänna ordningen.
Den tredje frågan är, och då ansluter jag också till ett antal påpekanden som gjorts, om den Europeiska unionen inte skulle ha uppträtt mer handlingskraftigt.
Det skulle ju ha reagerats snabbt och med militär makt och så vidare.
Då vill jag säga detta.
Den Europeiska unionen är ingen militär organisation.
Den Europeiska unionen är inte behörig i militära frågor, är inte behörig i försvarspolitik.
Inom ramen för förhållandet mellan institutioner talar vi alltså om något som hamnar utanför ordningen.
Det andra är, jag har redan sagt det, att problemen i Albanien inte ligger i två stridande parter som försöker ta livet av varandra och där en skiljemakt eller en ordningsmakt måste uppträda.
Problemet är ett totalt sammanbrott av det socialekonomiska systemet och den nationella kontrollen.
Med hänsyn till säkerhetssituationen där - och ni har alla kunnat ta del av beväpningsnivån hos den genomsnittlige medborgaren i Albanien - skulle det har varit helt oansvarigt om en stor europeisk polismakt eller militär makt utan eftertanke skulle ha störtat in för att snabbt återställa ordningen.
Jag tycker att de som begär detta implicit eller explicit för en oansvarig plädering.
Jag är utomordentligt tacksam att ett antal länder - inte inom den Europeiska unionens ram, för den är inte behörig, rådet har inga befogenheter på militärt område - bildat en coalition of the willing, stödd av en behörighetsförklaring genom en resolution från säkerhetsrådet för att ställa en multinational protection force till förfogande.
Den utvecklas nu noggrant.
Det gäller målsättningen, deployment, uppbyggnad och samarbete å ena sidan och hela det invecklade arbetet med hur är kommandostrukturen, vilka är rules of engagement å andra sidan.
Allt detta är frågor som noggrant måste övervägas, för flera värderade representanter har sagt: situationen är ju fortfarande oviss.
Säkerhetssituationen är vansklig och om man inte uppträder ytterst varsamt och det inte planeras mycket noggrant och om man inte så mycket som möjligt utgår från samarbete med albanska myndigheter, som är beredda att samarbete och också att ställa upp med tjänster för att låta denna polisiära, militära makten också kunna fylla sin roll, då, tror jag, kan vi förvänta oss allvarliga besvikelser när det gäller insättandet av militära medel.
Sammanfattningsvis: om man i ert hus vill uttrycka sin frustration och embarrasment över faktumet att ett europeiskt broderfolk kan förfall till sådant missförhållande, då förstår jag det fullständigt.
Men jag tycker inte att man i det skall låta känslan lysa igenom som vi i rådet också känner, utan måste uppvisa cool judgement för att i de olika faserna i krisen som utvecklar sig, kunna göra det som är nödvändigt vid det ögonblicket och, det vill jag ännu en gång upprepa, som kan uppnås.
Så väl i Albanien som i det politiska beslutsfattandet har vi att göra med något som är nödvändigt, men det handlar också om att kunna uppnå.
