# ID: svediakorp-gov476338
# author: Cellai (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 609
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, herr kommissionär, vid den tidpunkt då denna församling har att ta ställning till situationen i Albanien står den italienska deputeradekammaren inför omröstning av ett dokument, ett tekniskt avtal, som ålägger regeringen att omedelbart verkställa Förenta nationernas beslut om en hjälp- och säkerhetsinsats med multinationell militär medverkan och under italiensk ledning i Albanien.
Ett dokument som utarbetats och möjliggjorts genom det italienska center-högerblockets stora ansvarskänsla gentemot en majoritet som numera inte längre existerar i Italien, varav en del, den nykommunistiska, står i begrepp att rösta mot.
Ett mycket ansvarsfullt beslut, ett folkets beslut, för friheten i Italien, för nationen, men också för Europa, när Italien för första gången anförtros ledningen av en internationell insats.
Medan vi inte kan underlåta att understryka hur otänkbart och oacceptabelt det är att två eller tre tusen italienska militärer riskerar sina liv i Albanien utan att bakom ryggen ha en till stor del enad nation, medveten om det pliktskyldiga i valet - och vi har uppskattat mycket som därvidlag har publicerats av påvestolens organ " Osservatore romano " i linje med denna inställning - måste vi med lika stor fasthet än en gång fördöma Europas klandervärda frånvaro och allvarliga dröjsmål.
Den albanska krisen har riktat strålkastarljuset på nödvändigheten av att Europa äntligen antar en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Det är inte längre vare sig begripligt eller godtagbart för våra medborgare, av vilka vi i dessa dagar begär uppoffringar och nya skatter för att vi skall kunna klara Maastrichtsfördragets konvergenskriterier, att detta Europa inte når ett minimum av sammanhållning för att inom rimlig tid göra en humanitär insats i ett europeiskt land på väg mot upplösning.
Även i denna svåra situation har diplomatierna i några länder rott baklänges, som man säger, satt upp byråkratiska hinder, dragit ut på sammanträden, som i stället hade bort genomföras med största skyndsamhet.
Det återstår inget annat än att önska att man inom ramen för regeringskonferensen till sist finner en lösning för att ett gemenskapsbeslut kan fattas snabbt och med en majoritet av medlemsstaterna.
Och ändå skymtar vi även några ljuspunkter.
Trots alla förseningar och mer eller mindre dolda sabotage är en europeisk fredsstyrka beredd att bege sig till Albanien.
För första gången rör det sig om en helt europeisk styrka, som blir operativ utan det avgörande stödet från Amerikas förenta stater.
Ytterligare ett positivt inslag är det faktum att det är Italien som skall påta sig rollen som samordnare av uppdraget och att de övriga europeiska länder som deltar i själva uppdraget har visat Italien förtroende.
Som en randanmärkning till detta italienska ansvar vill jag understryka det klandervärda i de uttalanden som gjorts i Österrike av det liberala partiets ledare Haider, som har kritiserat sin regering inte för att den deltar i expeditionen, utan för att den har accepterat att det är den italienska kontingenten som leder den.
Om detta förvirrade, rasistiska uttalande bekräftades, skulle det komplettera det andra uttalande som i går fälldes av en italiensk statssekreterare, talesman för regeringskoalitionens största vänsterparti, som tillät sig att påfluget och arrogant tillskriva den humanitära säkerhetsinsatsen det politiska syftet att framkalla den demokratiskt valde presidenten Berishas fall.
Uppenbarligen har vi att göra med schizofrena, oansvariga och kanske, för vissa personer, nostalgiska attityder till Enver Hoxhas barbariska kommunistregim.
Min önskan och förhoppning är att Europa och Italien i denna kritiska situation verkligen kan bidra till att återskapa förutsättningar för frihet och demokrati i örnarnas plågade land.
