# ID: svediakorp-gov476316
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 814
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jag vill råda observatörerna att uppmärksamt studera den del i kommissionens ekonomiska rapport som ägnas åt verkningarna av valutafluktuationer.
Vi har många ekonomiska, monetära och även politiska lärdomar att dra av den.
Ingen har glömt att kommissionen för två år sedan, mitt i det interna monetära kaos som drabbade gemenskapen, publicerade ett lugnande meddelande som förklarade att de makroekonomiska effekterna på tillväxten inte var särskilt betydande: från 0, 25 till 0, 5 punkter.
Den förringade t.o.m. den här bedömningen ytterligare genom att tillägga att den inkluderade dollareffekten, som inte har någon koppling med gemenskapen, och att man inte kunde upprätta ett strikt samband mellan nominella variationer i växelkurserna och förändring i konkurrenskraft.
Parallellt med detta avslog kommissionen högmodigt förslagen från alla de som, t.ex.
Frankrike, föreslog att ta fram omedelbara botemedel, antingen genom att skärpa disciplinen i det europeiska monetära systemet eller genom att anpassa strukturfonderna, eller också genom att inrätta monetära ersättningsbelopp.
Idag, två år senare, har tonen helt förändrats.
I den ekonomiska årsrapporten som läggs fram till oss kan man läsa att tillväxten " har lidit ett plötsligt tillbakaslag under andra halvåret av 1995 ", att " avmattningen har varit särskilt kraftig i de länder där valutorna uppvärderades under valutakrisen våren 1995 ".
De andra har inte heller besparats.
Det förklaras att " i de länder där valutorna undervärderades, höjdes de korta räntorna, ofta avsevärt ... det resulterade i en tydlig minskning av den ekonomiska aktiviteten även i dessa länder ".
" Kraftig avmattning ", " tydlig minskning ": man ser att orden inte längre är desamma.
Den slutliga slutsatsen är också en annan: totalt sett (dvs. genom att också här inkludera dollareffekten), " tillväxten av den slutliga efterfrågan, som nästan hade nått tre procent under de föregående 18 månaderna, föll till knappt en procent under andra halvåret av 1995 "; vad beträffar den reella BNP gick den från 2, 4 tillväxtpunkter till 1, 2 punkter inom loppet av ett halvår, det vill säga en skillnad som är mycket högre än vad som hade meddelats.
Kommissionären de Silguy förstorar för övrigt det här förbryllande konstaterandet, genom att muntligen lägga till att Europa vid det tillfället förlorade 1, 5 miljoner arbetstillfällen.
Vi bör fundera.
Varför denna helomvändning från kommissionens sida?
Är dess experter såpass inkompetenta att de, vid slutet av 1995, inte såg vad den enkle medborgaren konstaterade, och som min grupp för övrigt med kraft påtalade, nämligen de katastrofala effekterna av de interna valutafluktuationerna, i synnerhet för Frankrike som hade bundit sin valuta till D-marken?
Vi skall inte att förolämpa kommissionen i det här avseendet.
Nå, vilken är förklaringen?
Vi anser att den första ståndpunkten, den från 1995, i realiteten var dikterad av politiskt strategiska överväganden: det gällde å ena sidan att erkänna de negativa effekterna av de interna valutafluktuationerna (hur skulle kommissionen ha kunnat förneka dem?) genom att på sikt förespegla en lösning med hjälp av den gemensamma valutan, å andra sidan gällde det att bagatellisera dem, för att undvika att deras katastrofala karaktär uppmuntrar medlemsstaterna att vidta omedelbara åtgärder, vilka tydligt skulle ha kunnat visa att problemet till stor del kunde lösas utan den gemensamma valutans hästkur.
Vi tvekar inte att säga det: det handlade då om en ren manipulation av fakta, fakta som kommissionen idag inte anser är till någon nytta längre.
Det är faktiskt så att det teoretiska startdatumet för den gemensamma valutan nu är ganska nära, valutafluktuationerna har lugnat sig, och kommissionen skulle alltid kunna svara, om man gjorde nya förfrågningar till den, att tidsramen nu är alltför snäv för att vidta övergångsåtgärder.
Den kan alltså kosta på sig att säga sanningen, och på något sätt sudda ut spåren av sitt brott, samtidigt som den lägger till nya lovord om den gemensamma valutans kommande fördelar.
Låt oss dra politiska lärdomar av den här affären: kommissionen ljög 1995, åtminstone genom förtigande, på så sätt hindrade den medvetet medlemsstaterna att vidta åtgärder för att försvara sina arbetstillfällen och offrade arbetarna på den gemensamma valutans altare, vilken man behövde garantera ett obönhörligt fortskridande.
Detta säger mycket om dess maktfullkomlighet och dess förakt av folk och länder.
Men låt oss inte glömma att den som ljög igår kan ljuga än idag.
Denna påminnelse är läglig, vid en tidpunkt då kommissionen, trots att den ekonomiska instabiliteten är på tillbakagång, uppmuntrar oss att kasta oss huvudstupa in i fusionen av valutorna och sammanslagningen av ländernas ekonomiska politik.
