# ID: svediakorp-gov476290
# author: Marín (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,048
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade ledamöter.
Jag skall fatta mig kort, eftersom jag vid det senaste tillfället som gällde avtalet mellan Europeiska unionen och den palestinska myndigheten samt situationen för fredsprocessen i Mellanöstern skrev under hela den presentation som gjordes av minister Patijn och det finns mycket litet att tillägga.
Tillåt mig därför att svara på ett antal inlägg för att precisera kommissionens synsätt i fråga om avtalet med Palestina, situationen i Mellanöstern och mötet nästa vecka - tisdag och onsdag i Valetta på Malta - till den del som berör Europa-Medelhavskonferensen.
För det första, avtalet med den palestinska myndigheten är ett avtal som oavsett sitt innehåll - som är reducerat på grund av den palestinska ekonomins aktuella situation - har en stor politisk betydelse.
Detta eftersom, när allt kommer omkring, var det från och med den stund då palestinierna deltog i Barcelonakonferensen och skrev under Barcelonaprocessen nödvändigt, som Alavanos mycket väl uttrycker saken i sitt betänkande, att som svar - och här har vi operationens politiska intresse - placera den palestinska myndigheten på samma nivå som de övriga Medelhavsländerna i fråga om de institutionella, ekonomiska, finansiella och samarbetsmässiga förbindelserna.
För att uttrycka saken på ett annat sätt, i skenet av den rättsliga uppläggningen, så är detta avtal inte samma som avtalet med Israel, med Tunisien, med Marocko, med Jordanien eller med Egypten.
Men i skenet av avtalets innehåll och dess framtida uppgift är det uppenbart att avtalet är exakt samma.
En vacker dag, kanske efter att jag upphört fungera som kommissionsledamot, kan jag berätta för er om alla de hinder och påtryckningar som vi har tvingats konfrontera för att ro detta avtal i hamn.
Sist och slutligen är det dock positivt att avtalet har undertecknats av ministerrådet och det har parlamentets enhälliga stöd.
Min andra kommentar gäller situationen i Mellanöstern, en situation som utförligt har beskrivits av Patijn och största delen av ledamöterna.
Förra veckan hade vi tillfälle att tillsammans med ordföranden för ministerrådet, van Mierlo, inleda en rundresa kring hela Medelhavet för att kunna utvärdera situationen på ort och ställe, också med tanke på det förestående mötet i Valetta på Malta.
Efter att ha haft möjlighet att diskutera med de olika interlokutörerna i sällskap av van Mierlo kan jag försäkra för er att situationen är mycket allvarlig och direkt kritisk.
Nu handlar det inte om ett utbrott av dåligt humör från arabligans sida.
Inte heller handlar det om ett politiskt ställningstagande som kan ändras när som helst.
Ämnet är mycket kritiskt.
Det finns ett grundläggande problem - såsom bland andra Barón har konstaterat - och detta problem går ut på att det finns en klar underlåtenhet att respektera Osloavtalet och FN: s resolutioner.
Och i detta Medelhavssammanhang har det uppstått en tanke, vars berättigande kan diskuteras, om att Israel, eller den israeliska regeringen, söker arbeta med ett kriterium om total internationell straffrihet.
Detta har naturligt nog gett upphov till en förtroendekris som är mycket allvarlig och mycket kritisk med tanke på själva processen.
Det initiativ som har tagits av ministerrådets ordförandeskap efter måndagens möte om det politiska samarbetet och det förslag som har lagts fram av ambassadör Moratinos, är enligt min åsikt ett intelligent och lämpligt sätt att komma fram till något som kommissionen uppfattar som en grundläggande aspekt.
Om nya förhandlingar inleds - självfallet i den form som avgörs av de två interlokutörerna, israeler och palestinier - i en annan form än den vi har sett, är det uppenbart att det denna gång vore otänkbart att Europeiska unionen inte skulle delta i processen.
Europeiska unionen måste delta.
Detta är något som intresserar Israel, detta är något som intresserar palestinierna och jag vågar säga att detta är något som primärt intresserar Förenta staterna.
Och vid denna process bör Europeiska unionen ha en roll av väsentlig följeslagare och kunna delta direkt i förhandlingarna.
Vi måste sålunda ge vårt bestämda stöd för det som ambassadör Moratino håller på med.
Jag anhåller om att parlamentet ger sitt fulla stöd för skrivelsen som van Mierlo sänt till Förenta staterna, och vi måste ge vårt stöd för tanken om att den uppförandekodex som lagts fram av unionens ministerråd är en enda vettiga vägen till att snabbt få fram en lösning på detta problem, som kan förvärras.
För det tredje, Valetta.
En av de frågor som oroat oss mest och som var mycket svår att lösa, var att hålla Medelhavskonferensen och fredsprocessen i Mellanöstern i sär.
Tänk att arabligan, inom den ram som fredsprocessen utgör, återigen har deklarerat bojkott, tillbakadragandet av alla multilaterala grupper och stängandet av kontor för politisk representation och intresseavdelningar.
Detta utförs i de mest moderata arabländernas krets, länder som redan hade inlett ett närmande med Israel.
Detta inträffade på skärtorsdagen.
Samma dag konstaterade dock den arabiska parten att det inte är lämpligt att störa mötet i Valetta och att Medelhavsprojektet har eget innehåll och tillräcklig egen styrka för att klara sig vidare.
Jag undanhöll självfallet inte för dem att ramen kring Valetta inte är samma som ramen kring Barcelona.
I Barcelona upplevdes stunder av eufori över freden, man hade undertecknat Washingtonavtalet och situationen präglades av politisk, intellektuell och ekonomisk slapphet.
Mötet i Valetta kommer i en situation som präglas av stora svårigheter och därför måste både det slutliga utlåtandet och resolutionerna hanteras på ett sådant sätt att vi kan upprätthålla Medelhavsplattformen som ett separat element som inte förutbestäms av fredsprocessen.
Patijns resonemang är det rätta.
Barcelona och Medelhavsprocessen är inte samma som fredsprocessen men det råder väl inget tvivel om att man utifrån denna process kan nära dialogen i denna svåra situation som vi för närvarande befinner oss i.
Detta är vad jag ville framföra i kommissionens namn.
Jag vill också upprepa min erkänsla för betänkandet av Alavanos och tacka parlamentet för det mottagande som parlamentet har gett detta avtal, ett avtal som har varit mycket svårt och komplext att förhandla.
