# ID: svediakorp-gov476260
# author: Tomlinson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 791
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Jag vill börja med att gratulera de fyra föredragandena, Wynn, Dankert, Blak och Bösch, för deras betänkanden.
Jag vill framföra anmärkningarna till var och en av aktörerna i ansvarsfrihetsproceduren, och först av allt till parlamentet.
Dagen är ganska deprimerande, om man ser till att det vi genomför i detta parlament, som borde ta sitt ansvar för ansvarsfriheten på allvar, egentligen mest är som ett sammanträde med budgetkontrollutskottet, med ett fåtal ytterligare ledamöter.
De är mycket välkomna, men de är alldeles för få.
Det är deprimerande, i synnerhet med tanke på hur bråttom parlamentets ledamöter har när det gäller att föreslå ändringsförslag, som innebär ytterligare kostnader i budgeten, men inte på något vis tar sitt ansvar för kontrollen vad gäller vare sig kvalitet eller kvantitet.
Jag hoppas att vi kan fortsätta att knoga på internt om våra egna ansvar.
För det andra vill jag säga några ord till kommissionen.
Det är uppmuntrande ord i linje med Wynns betänkande; uppmuntran genom att stödja SEM 2000-arbetet.
Det är inte bara en uppmuntran i ord.
Det har förelegat en mycket faktisk manifestering av uppmuntran genom det mycket värdefulla arbete Colom i Naval lagt ner till stöd för SEM 2000-processen.
Men när vi säger det till kommissionen så tillstår vi naturligtvis att en lång väg återstår att gå.
Jag vill återupprepa på den långa vägen framför oss, en eller två av de saker som sades förra året och, i synnerhet, påminna kommissionär Liikanen om den utfästelse han gjorde i detta skede förra året med avseende på mer koncentrerad politik; vad han förra året kallade " den kritiska massans politik ", så att vi verkligen får mer sammanhängande politik, som är lättare att identifiera och som är enklare att kontrollera.
Jag vill också rikta några ord till revisionsrätten.
En annan sak som gör mig deprimerad i år är det som FabreAubrespy nämnde, revisionsförklaringen.
Jag är inte säker på att det är rätt att säga så, ty det tycks mig som ett språkligt missbruk att kalla det en revisionsförklaring.
Jag är inte säker på att det inte visat sig vara en ickerevisionsförklaring.
Det är i alla fall sannerligen inte någon revisionsförklaring.
Vi upptäcker att budskapet håller på att trasslas till.
Vi har blivit vittne till en större dust mellan kommissionen och revisionsrätten om statistisk metodik, som avleder uppmärksamheten från själva värdet med revisionsförklaringsprocessen.
Till bägge institutionerna måste jag säga: klara ut det statistiska grälet och försäkra oss, försäkra medlemsstaterna, försäkra medborgarna om att vi har en överenskommen plattform för en revisionsförklaring, där vi alla kan känna tillförsikt för metodiken.
Om vi inte känner det, i form av de revisionsansträngningar som görs därvidlag, så förslösar vi våra resurser på ett allvarligt sätt.
Vi måste vara övertygade om att revisionsförklaringen är ett dokument som är väl värt att ha.
Jag övergår kort till rådet, för den sista fjärdedelen av dessa dyrbara fem minuter.
Rådet och parlamentet delar samma språk, men jag är inte säker på att vi ännu delar samma filosofi.
Vi talar samma språk när vi alla faller på knä för ord som " effektivitet ", " sund ekonomisk förvaltning " och " tillbörlig budgetdisciplin ".
Jag kan applådera sittande ordföranden när han säger alla dessa saker.
Jag skulle sätta ännu mer värde på orden om jag var övertygad om att rådets ansträngningar, på hög ministernivå, för rekommendationerna för ansvarsfrihet var av samma storleksordning som dem inom budgetkontrollutskottet.
Wynn har påpekat att 80 % av utgifterna går till medlemsstaterna.
Och ändå är det samma råd som talar om effektivitet och sund ekonomisk förvaltning, som i hög grad rör till de jordbruksförordningar som möjliggör bedrägerierna och oegentligheterna.
Jag uppmanar det därför att, när det talar om sund och effektiv förvaltning, SEM 2000, inte bara säga detta till kommissionen utan också säkerställa att så faktiskt blir fallet i förvaltningen av 15 medlemsstater som kontrollerar de 80 procenten.
Min allra sista punkt anknyter till en sak Dankert sade om sin önskan att bevilja rådet ansvarsfrihet.
Jag vill bara framföra att detta, om vi hade makten, kunde bli det år då vi beviljade ansvarsfrihet åt rådet för det stalinistliknande mausoleum som utgör rådets byggnad, den de valde att bygga genom att kalla den för obligatoriska utgifter.
Det hade varit ett mycket intressant bidrag till vår ansvarsfrihetsdebatt, om Dankerts önskan hade stått oss till buds retroaktivt.
