# ID: svediakorp-gov476252
# author: Wemheuer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 796
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, kära kollegor!
Ett beslut och en debatt om ansvarsfrihet behandlar naturligtvis det förgångna.
Vi diskuterar och utvärderar vad som har hänt.
Jag anser att alla utvärderingar som berör det förgångna, endast tjänar sitt syfte om de samtidigt visar vilka lärdomar vi kan dra inför framtiden.
Med det här perspektivet som bakgrund skulle jag som representant för min grupp vilja ta ställning till ansvarsfrihetsförfarandet.
Vad har framtiden att erbjuda oss, vilka lärdomar måste vi dra?
Vi hoppas på resultatet från regeringskonferensen.
Vi hoppas på ett positivt resultat, så att diskussionen om utvidgning kan påbörjas.
En utvidgning som inte endast beslutas politiskt, utan där även den välkända förberedande strategin kommer till användning, en strategi som kommissionär Liikanen tog upp och som förhoppningsvis kan göra oss delaktiga i diskussionen och budgetförfarandet.
Men det är inte endast utvidgningen som ligger framför oss, framför oss ligger även - med eller utan utvidgning - en reformering av jordbrukspolitiken, en reformering av strukturfonderna i allmänhet, och vi kommer att vara tvungna att föra en starkt politisk debatt om finansieringen av EU efter år 1999.
Med ett sådant perspektiv kanske utvärderingen av budgetarbetet får en dimension som omfattar mer än rena detaljer.
Resolutionen som vi förhoppningsvis skall anta i morgon vänder sig mer än någon resolution tidigare till parlamentet självt.
Det gav på ett konkret sätt parlamentets utskott i uppgift att i större omfattning än tidigare övervaka budgetens utgifter, genomförande och effektivitet och att ge kritiska förslag till var förbättringar kan göras.
Det börjar med de egna medlen och fortsätter med fiskeripolitiken och utvecklingssamarbetet.
Men vi får inte glömma att det är de stora områdena som bekymrar oss mest - det är programmen, det är strukturfonderna, det är Phare, det är Tacis, det är MEDA, det är utvecklingssamarbetet.
Och - nu vänder jag mig till kommissionär Liikanen och revisionsrättens ordförande - av någon märklig anledning är vi inte alls bekymrade över det bedrägeri som äger rum, inte heller över den bristande effektiviteten, i ordets rätta bemärkelse.
Vi oroar oss i stället över att vissa medel inte delas ut.
Det är det stora politiska problemet och det måste vi ägna mycket tid åt i framtiden, det kan jag säga som representant för min grupp och det har vi lärt oss av den här debatten.
Vi får inte, enligt de politiska mål rådet och parlamentet beslutat om, satsa pengar på ett budgetförslag, ställa medel till förfogande i budgeten och tvista om hur mycket pengar som skall beviljas, när det sedan visar sig efter ett, två eller tre år att medlen inte delats ut.
Så får det inte gå till!
Dessa punkter har även revisionsrätten anmärkt på.
Jag skall ge ett par siffror som exempel: 1, 9 miljarder ecu för Phare och 0, 6 miljarder ecu för Tacis vid slutet av 1995 är mycket pengar.
Med hjälp av den förberedande strategin skulle en del kunna förbättras, förutsatt att pengarna sedan delas ut.
Och så länge pengarna inte delas ut kan vi inte heller bedöma effektiviteten och vi behöver inte ta itu med bedrägerierna.
En sak får vi dock inte glömma: Att pengarna inte delats ut är inget tecken på sparsamhet per se.
Man borde inte - och här vänder jag mig till er, mina damer och herrar, som lyssnar - ha den uppfattningen att vi hanterar vi era skattepengar sparsamt om vi inte delar ut pengarna.
Vi har snarare brutit mot de politiska mål vi satt upp.
Och därför måste vi insistera på att pengarna skall delas ut, naturligtvis rationellt och enligt förpliktelserna.
Vi anser däremot inte att stödet skall delas upp och betalas ut till medlemsländerna efter ett par år.
Detta vill vi inte längre vara med om.
Ett tysk minister lär ha sagt att EU har för mycket pengar för utvecklingssamarbetet och att det saknar nödvändig administrativ kapacitet för att kunna dela ut pengarna på bästa möjliga sätt.
Om det stämmer - och detta skulle vem som helst ha kunnat påpeka - ser jag en stor risk: Om folk anser att vi har för mycket pengar och att vi saknar inte bara administrativa utan även politiska möjligheter att fördela dem, får det som konsekvens att inte bara finanserna utan även politiken återförs till nationell nivå.
Och i det avseendet måste vi dra konsekvenserna av ansvarsfriheten: Vi förväntar oss att pengarna skall fördelas, rationellt och sparsamt, men att de fördelas så som parlamentet har beslutat.
