# ID: svediakorp-gov476211
# author: Palacio Vallelersundi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,540
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, den debatt som jag här inleder kan utan tvivel bli ett fall att undersöka för dem som sysslar med den europeiska integrationsprocessens teori.
Det är sällan, herr ordförande och herr kommissionsledamot, som en gemenskapsåtgärd ger plats för så många motsägelsefulla argument, motsatta synsätt, delvis häftigt försvar för legitima intressen och t.o.m. befängd känslosamhet, men också seriösa ställningstaganden som i grunden präglas av realism och gemensamt intresse i stället för rädsla och privata intressen.
Jag vill här ge mitt erkännande till mina kollegor i utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt.
Med detta sagt så är den första fråga som jag i rollen av föredragande känner mig tvungen att ta upp, frågan om behovet och berättigandet av denna gemenskapsåtgärd.
I enlighet med våra fördrag måste denna reflexion beakta både strikt rättsliga faktorer och ekonomiska faktorer, och därtill kommer svårigheten att rätt och ekonomi på dagens marknad bildar en helhet som är svår att reda ut.
Men vi skall göra ett försök.
Utifrån det rättsliga synsättet är följerätten en rätt som inte kan överlåtas och som tillhör alla skulptörer och alla upphovsmän till unika verk som är avsedda att beskådas.
Följerätten ger dessa upphovsmän rätt till ekonomisk del i efterföljande vidareförsäljningar, med undantag av det första ägarbytet.
Denna rätt etablerades i Frankrike 1920 med en markerad karaktär av välgörenhet.
De rättsliga föreskrifterna i 11 av de 15 medlemsstaterna och Bernkonventionen reglerar i dag följerätten genom att införliva denna i upphovsrättigheterna.
Det handlar alltså om en rätt inom området för intellektuell egendom, inte om avgifter eller skatter.
Genom att det gäller intellektuell egendom så befinner vi oss inom tillämpningsområdet för artikel 100a i fördraget, såsom gemenskapens domstol slog fast i sitt utslag av den 13 juli 1995 i målet Spanien mot rådet.
Man kan också säga att harmoniseringen av följerätten ingår i genomförandet av de mål som utstakas i artikel 7a i fördraget, dvs. funktionen hos den inre marknaden.
Efter dessa rättsliga synpunkter är det på sin plats att ta fram de ekonomiska aspekterna.
Marknaden för samtida konstnärers verk omfattar i själva verket två skilda marknader.
Den första är de privata köparnas marknad, där en privat köpare är vilken som helst av oss som besöker en auktion eller ett galleri för att köpa en tavla som vi hänger upp hemma.
Den andra är, beroende på om vi ser på efterfrågan eller utbud, marknaden för de institutionella investerarna och de stora samlarna eller marknaden för konstnärerna med internationell projektion.
Den andra av dessa marknader är dessutom under expansion, eftersom skulpturerna på ett speciellt sätt har kommit att utgöra säkra investeringsobjekt.
I en värld av ökande ekonomisk osäkerhet där referensvärdena är få och instabila utgör den definitiva singulariteten hos en originalskulptur en solid realitet där det är vanligt med kraftiga prisökningar och priser som inte alltid är fria från spekulation.
Det är svårt att avgränsa dessa marknader med utgångspunkt i priset.
Som föredragande har jag på basis av de olika betänkandet och de konversationer och diskussioner som hållits med konstnärer, gallerier och auktionshus, förstått att tröskeln för inträdet på den marknad där efterfrågan kommer från institutioner och samlare finns vid konstverk vars pris varierar mellan 50 till 100 000 ecu.
Utöver förekomsten av dessa två delmarknader har handeln med konstverk i Europeiska unionen ett särdrag som vi varken kan eller bör förbigå: Europa har ett av de två viktigaste sätena för handeln med de stora verken av samtida konstnärer, i London.
Detta är ett gemensamt arv för oss alla, ett arv som vi därför måste se till att bevara inom vår krets.
Vi måste skydda de legitima intressena hos skulptörerna eftersom erkännandet av skapandet och fastställandet av rättigheterna till förmån för upphovsmännen är ett av de viktigaste dragen hos den europeiska kulturen.
I Europa anser vi att skapandet är värt ett kollektivt erkännande och detta, bara detta, är den yttersta orsaken till begreppet intellektuell egendom.
För litterära, musikaliska eller audiovisuella konstverk ger erkännandet av upphovsmännen och fastställandet av specifika rättigheter till deras förmån inte upphov till tvistefrågor i Europeiska unionen, men samma gäller inte för skulptörer - av diverse orsaker som inte kan tas upp i detta inlägg.
Jag skulle dock vilja konstatera att följerätten, inom ramen för det rättsliga konstruktionsarbetet av upphovsrätterna formas som ett slags rätt till återbörd till upphovsmännen till skulpturer, en rätt som hänför sig till ett värde som utan tvivel fanns hos verket från början, men som stegvis erkänns av kollektivet.
Utöver att vi är skyldiga att skydda konstnärerna är vi också skyldiga att skydda handlarnas intressen, ty utan båda dessa parter existerar ingen marknad.
Likaså måste vi komma ihåg att man inte kan ingripa i kärnan av handlarnas intressen utan att detta ger negativa utslag för konstnärerna.
Här är det på sin plats att ta upp själva berättigandet hos det konkreta harmoniseringsbehovet.
Utöver de juridiska skäl som åberopas i detta initiativ är det svårt att förbigå det faktum att skillnaderna i de nationella rättsföreskrifterna speciellt i fråga om följerätten, en rätt som inte finns i fyra av medlemsstaterna, orsakar störningar på den inre marknaden.
Vid sidan om de övriga synpunkterna, bland annat synpunkterna som förekommer i kommissionens undersökning, uppbackas detta påstående med samma argument - vilket alla kanske inte vill medge - som framförs av de röster som påstår att kommissionen inte bör agera.
I själva verket kan de som säger att införandet av en följerätt skulle leda till att försäljningen drivs till platser utanför Europeiska unionen, inte förbigå att detta samma resonemang tillämpat inom Europeiska unionen skulle ge vid handen att marknadsplatser som inte har följerätt skulle dra till sig handeln, till förfång för marknadsplatserna i medlemsstater som tillämpar denna rätt.
Denna allmänna del kan sammanfattas med att föredragandens allmänna fokusering i fråga om de ställda frågorna i praktiken sammanfaller med den lösning som antagits med 20 röster för och 3 nedlagda röster i utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, efter långa debatter och utfrågningar av olika intressegrupper.
Denna fokusering går ut på att kommissionens initiativ är legitimt och välgrundat enligt fördragstexterna.
Med andra ord så anser föredraganden, tillsammans med utskottet för rättsliga ärenden och medborgarrätt att direktivet är berättigat, att det är nödvändigt och att det delar de stora principer som ger det dess substans.
Det bara tar fram en annorlunda betoning för analysen av behovet av att väga de legitima intressen som konkurrerar på marknaden för att regleringen från gemenskapens sida inte skall leda till minskad konkurrens.
Innan jag går över till att kort behandla formuleringen av direktivförslaget skall jag tillåta mig en sista allmän reflexion.
Som föredragande tar jag avstånd från att man i artikeln införlivar en föreskrift som kopplar direktivets ikraftträdande till att kommissionen följer upp verkningarna och gör en ekonomisk undersökning av återverkningarna på marknaden.
Detta är inte bara på grund av att jag efter flera debatter anser att det inte finns tillförlitliga data för att genomföra en sådan undersökning i större utsträckning än vad som redan har gjorts av kommissionen, utan också med tanke på kompatibiliteten med den funktion som denna kammare har i sin lagstiftande roll.
En sådan ändring skulle enligt min mening strida mot det ansvar som vi i dag har enligt våra fördrag.
Vad gäller formuleringen av förslaget till direktiv, så delar jag som föredragande kommissionens kriterium, med stöd från utskottet från rättsliga frågor och medborgarrätt, i fråga om följerättens varaktighet och likaså i fråga om avgränsningen av rättsinnehavarna - en aspekt som är omtvistad och som jag därför skall ta upp lite närmare.
Problemet hör ihop med subsidiariteten eftersom det är medlemsstaterna som skall fastställa vem som är rättsinnehavare, och gemenskapens institutioner enligt våra avtal saknar rättslig grund för att begränsa denna rätt till de lagliga arvingarna.
Slutligen så är vi överens med kommissionen i fråga om den tillämpningströskel som tas upp i artikel 3.
Föredragande, som är överens med kommissionen vad gäller alla dessa aspekter, delar dock inte kommissionens kriterier på ett antal grundläggande punkter, bland annat i fråga om uteslutandet av manuskript från direktivets tillämpningsområde, definitionerna i anslutning till originalitetskriteriet och att så kallade promotionsförsäljningar undantas.
Framför allt vill föredragande rikta en kraftig vädjan till ledamöterna och kommissionen att dessa reflekterar över artikel 4, den verkliga gordiska knuten i detta direktiv.
Föredragande föreslår ett godkännande av ändringsförslag 57 som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp och det mycket liknande ändringsförslaget 21 från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt.
Dessa ändringsförslag representerar en förnuftig lösning som genom att den är förenlig med de principer som bygger upp den europeiska kulturens identitet - vi talar här om skyddet av det konstnärliga skapandet - och genom att den uppfyller målet om att rätta till snedvridningen på den inre marknaden, bidrar till att bibehålla unionens konkurrenskraft i förhållande till den yttre marknaden.
