# ID: svediakorp-gov476185
# author: Rothley (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 262
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade kollegor!
Jag tillhör inte dem som är förtjusta över subsidiaritetsprincipen.
Ändå ställer man sig frågan " Cui bono? "
Föredraganden måste ha fått gå ända tillbaka till 1974 för att lyckas hitta minsta lilla belägg för varför ett sådant direktiv är nödvändigt.
Kommissionen förklarar inte varför det skulle vara nödvändigt utan talar om en teoretisk risk.
Jag tycker det verkar vara lite problematiskt - att måla upp risker vid skrivbordet och sedan vidta nödvändiga åtgärder är ju faktiskt lite problematiskt.
Som vanligt är det ett omfattande problem.
Jag skall fatta mig kort.
Vi röstar för betänkandet.
Vi accepterar ändringarna från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, för övrigt även det nya ändringsförslaget 21.
Men nu kommer jag till ett elementärt problem i kommissionens rättspolitik.
Vad föredraganden antydde i försiktiga ordalag är faktiskt ett klart problem.
Under de båda punkter föredraganden tog upp handlar det om att man i kommissionens förslag ger bankerna ett brett beslutsfält.
Det innebär att man så att säga lyfter ut bankerna från den normala lagstiftningen, för att ge dem större spelrum.
Det är ett problem.
Det gäller den tillämpliga rätten och det gäller frågan om när ett betalningssystem är avtalat.
Jag samtycker med föredraganden om att vi här behöver en tydlig lagstiftning, inom vilken bankerna måste hålla sig.
De kan inte ställa sig utanför lagen.
Jag skulle också vilja be kommissionen att i framtida förslag se till att rätten gäller för alla.
