# ID: svediakorp-gov476065
# author: Herman (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 582
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade kolleger, måste vi utvidga systemet för ekonomiskt stöd till betalningsbalansen till efter datumet för den monetära unionens ikraftträdande?
Metten uttryckte det mycket bra, och när det gäller de första åren åtminstone - de år under vilka samtliga medlemsstater inte kommer att vara medlemmar i den monetära unionen kan detta system mycket väl fungera.
Jag skall emellertid göra en distinktion som Metten inte gjorde och som består i att placera de länder som skulle vilja gå med i den monetära unionen, men som inte kan göra det nu, på samma nivå som de länder som kan blir medlemmar, men som vägrar att bli det.
Det är självklart att om man vill uppmuntra medlemsstaterna att stå utanför den monetära unionen måste man ge dem fördelaktiga villkor för detta system.
Det är inte, tror jag, den vision vi har.
Jag tror inte att det är Mettens heller, eftersom vi har allt intresse av att se till att den inre marknadens utvidgning sammanfaller med den monetära unionens territorium.
Följaktligen skall vi inte ge dem som uppfyller villkoren och inte vill gå med - huvudsakligen av politiska skäl - ytterligare favörer genom att säga att de åtnjuter vår solidaritet om de får problem.
Vi är vare sig masochister eller sadister, men vi måste stå med båda fötterna på jorden.
Om vi tillsammans skapar en struktur som vi vill att alla skall delta i, skall vi inte uppmuntra dem som står utanför att stå kvar där!
Personligen kommer jag alltså inte att följa Metten på den vägen.
Den andra frågan som uppstår är denna: Skall vi, såsom Metten föreslår, utarbeta ett system av detta slag och upprätthålla det när den monetära unionen blir fullständig och alla blir medlemmar?
Det kommer fortfarande att finnas situationer när medlemsstaterna utsätts för kriser som kräver att man kommer till deras hjälp.
Det gäller här ett fall som i högsta grad blir ett gränsfall.
Varför?
Därför att när man har en stor marknad, en valuta och dessutom inte bara konvergenskriterier utan även stabilitetspakter, är det uppenbart att de flesta kriser som uppstår kommer utifrån.
De inre kriserna kommer att minska, tror jag, till ett litet fåtal.
Det kommer att handla om olyckor som kan uppstå antingen genom en naturkatastrof eller en politisk katastrof som en lång generalstrejk.
Det är tillåtet att tänka sig liknande situationer men i det fallet förefaller det mig inte som om den teknik Metten föreslår är den lämpliga.
Därför reserverar jag mig mot den sista delen i hans framställning, och jag undrar om man, på grundval av artikel 103.2 måste tänka sig ett system i analogi med det aktuella, men avsett att avhjälpa problemen med att justera budgeten i medlemsländerna.
Jag tror inte det.
Jag tror att för att möta denna situation är det mer intelligent att utnyttja den flexibilitet som finns inom stabilitetspakten, eftersom Metten enligt sin analys registrerar detta som problem som skulle påverka budgetbalansen.
Men när det gäller problem med budgetbalansen är det inte en mekanism för betalningsbalansen som behövs, utan en annan.
Och jag är fullständigt beredd att stödja idén att vi kanske måste införa något.
Oavsett hur det är med den saken har vi tid på oss eftersom problemet uppstår först efter år 2000.
