# ID: svediakorp-gov476064
# author: Metten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 718
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
I mitt betänkande behandlas två frågor.
För det första om den befintliga finansieringsmöjligheten för betalningsbalansproblem måste kvarstå efter starten av EMU den 1 januari 1997.
För det andra om ett sådant instrument för hjälp vid betalningssvårigheter även inte skulle vara lämpligt för medlemsstater inom den Ekonomiska och monetära unionen som konfronteras med landsspecifika chocker.
För att börja med den första frågan: Finansieringsmöjligheten för betalningsproblem har visat sin nytta i det förgångna.
Det har varit till gagn för medlemsstaterna som måste göra bruk av den, eftersom de lån som de fick var billigare än de själv skulle kunna få.
De övriga medlemsstaterna fick stabilitet på den inre marknaden och kunde genom de villkor som knöts till lånen få garantier för återbetalning.
Genom att dessa lån för det mesta gavs i delar kunde man väl tillgodose de villkor som har att göra med villkoren för en sanering av ekonomin.
Viktigt för denna möjlighet är alltså att både den mottagande medlemsstaten och unionen som helhet har intresse av det.
De totala kostnaderna betalas av de mottagande medlemsstaterna.
Den enda risk som unionen löper, är att lånet inte kan betalas tillbaka.
Men det har aldrig inträffat.
Måste ett sådant hjälpinstrument för problem med betalningsbalansen avskaffas den 1 januari 1999 i samband med starten av EMU?
Detta parlaments utskott för ekonomi yttrar ingen mening.
Inte alla dagens medlemsstater kommer nämligen att omedelbart träda in i Ekonomiska och monetära unionen, de s.k. " pre-ins " och " outs " står till en början utanför EMU och kan blottställas ordentligt för svårigheter med betalningsbalansen.
För dessa länder skulle denna möjlighet behöva kvarstå tills att de har gått med i EMU.
Men även om alla dagens EU-länder skulle bli medlemmar av EMU, vilket skulle behöva vara fallet år 2002, har denna möjlighet ännu en tydlig funktion.
Från och med 2002 kommer sannolikt de första central- och östeuropeiska länderna att gå med i EU.
Och minst ett av dem, Ungern, har redan angivit att inträdet i EMU kommer att kosta ytterligare några år.
Under dessa år kommer länder som tillhör EU men inte EMU att kunna blottställas för svårigheter med betalningsbalansen.
En god möjlighet alltså som för närvarande inte får avskaffas.
Det för oss till den andra frågan.
Skulle en sådan möjlighet via lån på kapitalmarknaden med gemenskapsgaranti inte vara till gagn under den tredje fasen av EMU?
Och det för länder som är blottställda för landsspecifika chocker.
Maastrichtfördraget förutser tydligt denna möjlighet i artikel 103A, mom 2.
Men det har ännu inte vidtagits någon åtgärd för att utarbeta detta.
Ett av de möjliga problem som bildandet av EMU kan förorsaka är att medlemsstaterna har mindre möjligheter att fånga upp landsspecifika chocker, dvs. chocker som drabbar en medlemsstat men inte en annan.
Växelkursinstrumentet har fallit bort, och budgetens bufferteffekt har bundits upp genom stabilitetspakten.
Ett positivt instrument, som skulle hjälpa medlemsstater att komma ur en oförutsedd lågkonjunktur, skulle säkert kunna vara mycket nyttigt.
Rädsla för förslappning av medlemsstaternas disciplin genom att det finns ett sådant instrument behöver överhuvudtaget inte finnas.
Det måste godkännas enhälligt i rådet.
Det är förbundet med strikta villkor, och alla kostnader bärs av den mottagande medlemsstaten.
Därför kommer det sig att stabilitetspakten, som är inriktad på sunda statsfinanser i fall med landsspecifika chocker som är mindre allvarliga, dvs. förorsakar en ekonomisk krympning på mindre än 2 %, snarare förvärrar de drabbade medlemsstaternas problem än hjälper till att lösa dem.
I princip bestraffas de nämligen med en deposition eller en bot.
Ordföranden i Ecofin-rådet, minister Zalm, har även jämfört stabilitetspakten med en atombomb som måste avskräcka men aldrig användas.
Eller som kommissionens ordförande Santer sade är det som med äktenskapsförord, inte heller de är avsedda att tillämpas.
Mot den bakgrunden skulle ett instrument som tjänar samma syfte, men väl kan tillgripas, vara ytterst nyttigt.
Jag skulle även gärna vilja ha kommissionens löfte att den utarbetar ett betänkande i enlighet med artikel 10A, mom 2 och skickar det till parlamentet och rådet.
