# ID: svediakorp-gov476056
# author: Wibe (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 323
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag vill bara peka på att det i kommissionens rapport finns ett antal grova fel vad gäller beskrivningen av det ekonomiska läget i Sverige.
Det sägs t.ex. att räntorna aldrig har varit så låga som nu och att räntedifferensen gentemot Tyskland aldrig har varit så liten, men detta är direkt felaktigt.
Kommissionen utgår ifrån nominalräntan, men som varje ekonom vet är det realräntan som är det relevanta i dessa sammanhang, och den har aldrig varit så hög i Sverige som den är nu.
Vidare sägs det att sparandet i Sverige ökade som en följd av att tillväxten minskade, dvs. ett slags omvänt keynesianskt samband.
Sanningen är dock återigen det motsatta: I Sverige genomförde vi en skattereform som ökade lönsamheten på sparandet.
Sparandet ökade, efterfrågan föll och tillväxten föll också.
Detta vet varje svensk ekonom.
Med dessa fel förmedlar kommissionen bilden av att den ekonomiska utvecklingen i Sverige har varit gynnsam, då man har följt den ekonomiska politik som kommissionen rekommenderar, medan traditionell socialdemokratisk politik har varit misslyckad.
Sanningen är dock precis det omvända: Det var när Sverige slutade med en keynesiansk efterfrågepolitik, när vi började sätta kampen mot inflationen före kampen mot arbetslösheten, när vi började tillämpa konvergenskraven, kort sagt, när vi gick över till den nyliberala politik som kommissionen rekommenderar som Sverige fick problem.
Det var då som vår arbetslöshet ökade från 2 till 12 procent.
Den svenska utvecklingen utgör alltså ett strålande exempel på att traditionell socialistisk politik fungerar, en politik som sätter kampen mot arbetslösheten före kampen mot inflationen.
Det är min tragiska spådom att arbetslösheten inom unionen inte kommer att minska förrän denna insikt även når kommissionen och rådet.
De många felaktigheterna i rapporten får mig emellertid tyvärr att frukta att denna insikt har mycket lång väg att vandra.
