# ID: svediakorp-gov475995
# author: Ribeiro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 607
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Vi börjar med nöje, att påpeka att vi är överens med vår kollega Randzio-Plath när hon understryker och åter tar upp den oro som orsakats av den överoptimism som framkommer genom de ställningstaganden som undan för undan offentliggörs.
Enligt vår åsikt härrör denna optimism ur avsikten och ansträngningarna att skapa ett positivt klimat för en fortsatt ekonomisk strategi och politik som inte alls kan rättfärdigas av de nedåtpekande nutidsanalyserna, eller fortsättningsvis kan stödjas på framtidsförväntningar.
Visst förstår vi att tillit behövs för att förväntningarna som ekonomisk utvecklingsfaktor ska bidra till att förbättra konjunkturen, men vi accepterar inte att man genom att manipulera verkligheten vill få denna politik och strategi att fortsätta.
I den rapport som vi här behandlar förefaller det oss däremot att bristen är märkbar på en sammanhållen infallsvinkel som värderar det nödvändiga framhållandet av utbud- och efterfrågekurvorna, den offentliga investeringens roll och dess villkorande på grund av överdrivna kontrollkriterier för de offentliga finanserna som demobiliserar just den oumbärliga offentliga investeringen.
Detta förhållande förefaller oss så mycket viktigare när det gäller produktionssektorns situation, och framför allt, för den sociala situation som är följden av ett politiskt vägval, till förmån för utbudet och för tillbakahållande av arbetsvillkoren och de sociala villkoren, vilket för övrigt också kan översättas som en upprepat misslyckande i att uppfylla prognoserna.
Därför verkar det som vi än en gång bör ge skulden till vidmakthållandet av denna strategi och ekonomiska politik som lett till den här situationen, och det står då klart att det inte är samma politik och strategi som kan böja utvecklingskurvan uppåt, utan snarare kröka den nedåt.
Det skulle enligt vårt perspektiv inte ens behöva sägas att införandet av den enhetliga valutan som det yttersta målet, eller som det stora nationella och europeiska målet, som universalmedlet för alla ekonomiska och sociala problem, bara är det ödesdigra skapandet av villkor för ett nytt misslyckande på den väg som Cechini tillkännagav, men inte förverkligade, vars Maastricht man propagerade som något motsatt till vad det blev; vars Vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning inte hindrade den fortsatta och förvärrade arbetslösheten, den obefintliga eller svaga tillväxten eller den låga konkurrenskraften.
Som något nytt i den kommissionsrapport som vi diskuterar här, kan vi peka på den betydelse som getts till frågan om lönespridningen, utifrån exemplet USA och myten om den sänkta flexibiliteten, vilken vi inte kan låta bli att tycka är en allvarlig referens för att man glömt situationer som den i Portugal, där löneskalan har samma dimension som den amerikanska, och där en sådan nedåtgående flexibilitet skulle förvärra klyftorna, som redan är på gränsen till vad man tål, kanske inte i ekonomiska termer, men väl i sociala.
Detta är den reflektion som det varit angeläget att göra och från vilken man smiter undan i denna grundlösa optimistiska hållning, i avsaknad av en global och ekonomiskt artikulerad hållning, i förakt för de ekonomiska valens sociala följder, genom att man vidmakthåller och snabbar upp den politik som redan fått odiskuterbart negativa följder.
Man vill inte bryta strategin och den ekonomiska politiken därför att man tjänar finansiella gruppers intressen.
Det förstår vi, men det kräver bara av oss att vi mer kraftfullt och enträget hävdar att det finns andra grupper som måste försvaras, att det finns sociala situationer som man måste prioritera.
Och att det därför är nödvändigt med en annan politik.
En politik, som inte bara baseras på ekonomi.
