# ID: svediakorp-gov475954
# author: Ullmann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 360
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Mina damer och herrar!
När det handlar om mänskliga rättigheter i Europeiska unionen tar plötsligt herraväldet över den nationella känsligheten fart igen, till och med under devisen av icke-inblandning i ett lands inre angelägenheter, ett begrepp som jag mycket väl kommer ihåg som knutpunkt för politiken om mänskliga rättigheter i de kommunistiska länderna.
Europaparlamentet blockeras dock av den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter som normativ och exklusiv ram för varje diskussion angående garanti eller kränkning av dessa rättigheter.
För detta ändamål har konventionen emellertid helt klart inte inrättats!
Ett dubbelt misstag ligger till grund för denna politik.
För det första förpliktar oss artikel F, avsnitt 2 i Maastrichtfördraget inte bara till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, utan också till medlemsstaternas gemensamma författningstraditioner, i vilka även den sociala och kulturella basen för mänskliga rättigheter har kommit i blickpunkten och utformats mycket rikligt, och det inte i alla författningar så restriktivt, min kollega Nassauer, som i Förbundsrepubliken Tysklands grundlag.
För det andra är vi inte i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter och för inte någon process, som självklart bara kan äga rum på underlag från domstol.
Här rör det sig om ett betänkande till vilken helt självklart FN: s tolkningar av mänskliga rättigheter, avtalet över sociala och kulturella rättigheter, barnskyddskonventionen och slutligen Europeiska unionens totala lagstiftning för icke-diskriminering måste anföras, dvs. allt vad Helsingforsdokumentet och Parisfördraget kallar " mänsklig dimension ".
Detta tillhör väl de gemensamma rättsövertygelserna för Europeiska unionens medlemsländer.
Hur kan man bara försumma detta!
Betänkandet över situationen för mänskliga rättigheter i Europeiska unionen söker inte nå det ändamålet att fastställa tolkningen och bruket av mänskliga rättigheter som gällde 1950, utan att fortlöpande komplettera dem för de totalt skilda villkor som gäller för vår tid.
När nu rådet precis har lagt fram ett beklagansvärt exempel på svagheten med politiken för mänskliga rättigheter i Europeiska unionen, borde parlamentet rycka upp sig och inte bara visa den europeiska allmänheten att det finns tillräckligt många européer som vill arbeta bort denna svaghet.
