# ID: svediakorp-gov475952
# author: Goerens (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 403
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, skulle detta betänkande vara alltför djärvt, alltför fräckt?
Med tanke på ändringsförslagen verkar det vara många kollegers åsikt.
Men de mänskliga rättigheterna är inte något statiskt.
Definitionen av dem kan utvecklas med tiden, med förändrad mentalitet och beroende på den uppfattning man har om människan och hennes värde.
Detta innebär inte att man bör bagatellisera de mänskliga rättigheternas klassiska korpus: den behåller hela sitt värde.
Tiden är kanske mogen att komplettera korpusen.
Vår föredragande uppmanar oss uttryckligen till det, genom att anta den numera klassiska distinktionen mellan första och andra generationens mänskliga rättigheter.
Hon uppmanar oss att kodifiera och att garantera en tredje generations mänskliga rättigheter.
Man kan naturligtvis invända mot att genom att vilja utöka och bredda de mänskliga rättigheterna riskerar man att banalisera och späda ut deras mycket starka symboliska och politiska betydelse.
Denna invändning skall tas på allvar, men faktum kvarstår att en diskussion som leder till en utvidgning av de mänskliga rättigheterna är fullständigt berättigad och sannolikt också nödvändig, om inte annat för att den tvingar oss att fundera över våra samhällens utveckling och för att den gör det möjligt för oss att i tid anpassa vissa förändringar.
Detta utvecklingsmässiga synsätt är berättigat då de klassiska deklarationerna och texterna också är resultatet av en utveckling som pågick under flera århundraden innan den resulterade i en juridiskt tvingande kodifiering.
Det gäller särskilt internationell juridisk ordning, där skillnaden tidigare mellan det som var stadfäst sedan länge i den inhemska ordningen och reglerna för gott uppförande avseende relationer mellan staterna är särskilt slående.
Det finns naturligtvis också en skillnad mellan det högtidliga tillkännagivandet av stora principer och de sociopolitiska realiteterna som tyvärr alltför ofta innebär att de mänskliga rättigheterna förblir värdelösa.
Roth har ansträngt sig för att visa oss att allt inte är så bra som vi tror i den bästa av världar när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i Europeiska unionen.
Detta tämligen graverande konstaterande kan chockera några men på detta område är det viktigt att vara alldeles särskilt krävande och inte ge efter för frestelsen att beslöja sig eller vända bort blicken från obehagliga saker.
Det är beklagligt att konstatera att till och med hos oss kan statliga skäl överträffa respekten för de principer vi borde värdera högt.
