# ID: svediakorp-gov475911
# author: Lannoye (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 385
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, det förslag till direktiv som vi i dag mottagit för en andra behandling har i princip två målsättningar.
Det första är att utvidga räckvidden för det ursprungliga direktivet från 1990 till att innefatta alla carcinogener som finns på arbetsplatser och beakta alla tänkbara exponeringssätt.
Jag tror att jag kan säga att detta mål har uppnåtts.
Alla kolleger är helt säkert nöjda.
Det andra målet kvarstår, det vill säga att fastställa gränsvärdena för exponering för det välkända carcinogenet bensen.
Och här tycker jag inte alls att målet har uppnåtts.
Att bensen är en viktig carcinogen har man känt till mycket länge.
Det finns inte längre några vetenskapliga meningsskiljaktigheter i fråga om detta.
Och vi vet att det inte finns någon gräns under vilken bensenet är oskadligt.
Följaktligen är det av största vikt att man fastställer ett gränsvärde för att begränsa skadorna.
Många fackmän anser att man borde anta ett gränsvärde på 0, 1 ppm.
Det viktiga är inte att tala om ppm eller något annat, det som är viktigt är att jämföra gränserna.
Kommissionen har föreslagit 1 ppm, det vill säga tio gånger högre.
I dag verkar det som om den yrkesmässiga exponeringen i flertalet arbetssituationer inte överstiger 1 ppm.
Därför befäster kommissionens förslag endast den rådande situationen.
Men vad som komplicerar saken ytterligare är att kommissionen föreslår ett undantag på 3 ppm för bensinsektorn m fl.
Detta är i sig oacceptabelt, och redan vid den första behandlingen sade vi nej till detta undantag, även om vi godtog 1 ppm.
Vad händer i dag?
Vid andra behandlingen möter vi en allmän inställning hos rådet som jag kallar skandalös, eftersom den utvidgar undantaget med 3 ppm till alla verksamhetsområden och utökar dessutom övergångsåtgärdernas tidsperiod till 2 år.
Det skulle alltså behövas sex år för att lyckas respektera gränsvärdet på 1 ppm.
Följaktligen ger denna åtgärd en illusion av att skydda arbetarna medan inte alls förhåller sig så, utan man i själva verket helt och hållet hörsammar kraven från industrisektorn.
Vi måste alltså ovillkorligen anta ändringsförslagen och jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att lugna oss med att säga att hon själv kommer att stödja dem.
