# ID: svediakorp-gov475885
# author: Santini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-04-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 676
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, som alltid när man tar itu med så här komplexa frågor slutar det med att såväl parlamentet som den allmänna opinionen splittras, eftersom deras intressen är vitt skilda och ofta står i direkt motsats till varandra.
Konsumenterna, som hittills ärligt talat inte varit särskilt välinformerade men brända av tidigare dåliga erfarenheter, som galna kosjukan och hormonerna, slår helt bakut och avvisar varje försök till förnyelse, vilket de med tanke på vad vi hittills fått höra ärligt talat gör helt rätt i!
Det har sagts att de ska skyddas i egenskap av europeiska medborgare, men även bönderna är trots allt europeiska medborgare, och följaktligen har även de rätt att bli behandlade med hänsyn och, varför inte, skydd.
Och detta även av det skälet att vi har en dunkel känsla av att det, som så ofta är fallet, är just bönderna som genom att utgöra en svag part som dessutom är dåligt företrädd även i detta parlament riskerar att få betala för den undermåliga insynen i de europeiska och nationella lagstiftningarna, för bristen på säkra uppgifter om forskningen i ämnet från det europeiska forskarsamfundet, men framför allt för de motsägelser som finns mellan kommission och råd och allt det som kretsar kring dessa institutioner.
Man upplever alltså bestörtning, förvirring och oro: bestörtning också på grund av den brådska med vilken Luxemburg och Österrike har stängt sina gränser för handeln med genetiskt modifierad majs.
De skyndar sig, eftersom den här sortens vara inte är av någon betydande vikt för dem.
Det är häpnadsväckande att Frankrike har sagt ja, för att sedan plötsligt säga nej, med argument som ärligt talat är föga övertygande.
Även i Italien har man för övrigt sagt nej, inte utifrån några säkra uppgifter baserade på vetenskapliga grunder utan på basis av en allmän olustkänsla.
Man menar att man genom att säga nej alltid är på den säkra sidan: först kommer hälsan, folkhälsoskyddet, och i andra hand handelsvarornas tillsyn och skydd.
Varför inte på ett någorlunda konsekvent sätt försöka försvara bägge dessa mål?
Låt oss undvika att upprepa den katastrofala erfarenheten med de galna korna, när vi är tvingade att betala - och det gör vi fortfarande - till följd av misstag som kunde ha undvikits!
Faktum är att det verkar finnas intyganden utfärdade ensidigt av USA som talar för den genetiskt modifierade majsen; det handlar trots allt om organ som inte borde ge upphov till misstankar: först och främst miljöskyddsmyndigheten, sedan jordbruksdepartementet, och slutligen Food and Drugs Administration, även om insynen i det här fallet kanske är mindre, eftersom den sistnämnda institutionen just i dessa dagar är föremål för granskning och kontroll.
Just för att undvika det som hände på grund av galna kosjukan, då detta parlament i sex månaders tid plötsligt uppmärksammades på tusen och åter tusen vetenskapliga besked och uppgifter, frågar man sig varför de amerikanska forskningsrönen inte efterfrågas och jämförs med de europeiska.
Det skulle göra det möjligt att undvika en situation där man kanske om någon månad upptäcker att konsumenternas farhågor var berättigade.
Å andra sidan vore det minst lika pinsamt och nesligt att behöva upptäcka motsatsen, det vill säga att oberättigade åtgärder vidtagits och att detta lett till att den europeiska marknaden blivit utkonkurrerad av den amerikanska.
Det vore i så fall som att kasta jästen i ugnen först när brödet är bakat, det vill säga alldeles för sent.
Under alla förhållanden tror jag att det även ur denna debatt, liksom ur kommissionärens deklarationer, har utkristalliserats en tydlig avsikt att få till stånd en konsekvent åtgärd: antigen kan man producera genetiskt modifierad majs även i Europa, eller så förbjuder man importen av detsamma.
Det framstår som en så okomplicerad lösning, så enkel: man kan fråga sig varför den inte antagits tidigare.
