# ID: svediakorp-gov475804
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 629
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Kommissionens rapport om den demografiska situationen i Europeiska unionen, liksom Europaparlamentets betänkande som framlagts av Boogerd-Quaak, är ganska nedslående dokument, eftersom de tydliggör vidden och accelerationen av våra befolkningars åldrande, vilken de anser som " den dominerande faktorn i vår demografiska framtid ", men den lyckas vare sig analysera dess orsaker eller föreslå botemedel som skulle kunna hejda den.
I själva verket lyckas parlamentets betänkande bara med att lägga fram ofullständiga förslag för att anpassa arbetsmarknaden, socialförsäkringssystemen och hälsovården till den framtida större andelen av äldre människor, vilken tycks oundviklig.
Men dessa anpassningar leder inte särskilt långt.
Kommissionen förklarar för övrigt i sin text att man för att kompensera de globala finansiella utgifterna för åldrandet, borde lyckas med att uppnå en produktivitetsökning som är mycket högre än vad som tidigare kunnat noteras, en osannolik hypotes, eftersom själva åldrandet genom sin förhöjning av den aktiva befolkningens medelålder förmodligen minskar produktiviteten.
Denna situation tycks än mer oroande då de ökade sociala kostnaderna som frambringas av äldre människor på medellång sikt ytterligare kommer att försämra de europeiska ländernas konkurrenskraft i förhållande till den unga befolkningen i Sydostasien.
I denna värld behärskad av ett frihandelssystem utan motvikt, något som Europeiska unionen just helt oansvarigt medverkat till att upprätta, är den börda åldrandet kommer att utgöra för oss ytterligare ett handikapp, vilken kommer att öka arbetslösheten, vilken i sin tur som alla vet, alstrar nya sociala utgifter och nya handikapp.
För att begränsa de negativa effekterna borde man vid tiden för GATT-förhandlingarna ha drivit igenom vissa kompensationsrättigheter för de ökade sociala kostnaderna.
Men tyvärr är vi i dag längre bort från detta än någonsin.
Följaktligen förbereder vi troligtvis i detta avseende sociala katastrofer som ingen av våra ansvariga politiker torde ha haft mod att bekämpa, och oftast heller inte tillräckligt stor klarsynthet för att kunna förutse.
I vilket fall som helst andas inte de betänkandet och rapporten som i dag granskas ett ord om detta och även detta förhållande måste vi beklaga.
De andas inte heller ett ord om den enda radikala lösningen, möjligheten att stimulera nativiteten genom familjepolitiken.
Denna politik befinner sig i själva verket i många europeiska länder, och under alla förhållanden i Frankrike, i en total återvändsgränd, på grund av kortsiktiga budgetskäl, men också av andra anledningar som man talar mindre om, kanske för att de alltför väl tydliggör den onda cirkel som vi befinner oss i.
Enligt statistik som nyligen publicerats i Frankrike är 70 % av familjer med fler än sex barn utländska, liksom 50 % av familjer med fem barn.
Dessutom måste den stimulerande effekten av en förbättrad familjepolitik logiskt sätt vara starkare bland utländska föräldrar som kommer från fattiga länder.
Kort sagt är nedkomsterna i Frankrikes flerbarnsfamiljer till två tredjedelar av afrikanskt eller nordafrikanskt ursprung, vilket snart hotar att skapa ännu större integrationsproblem än i dag.
På det hela taget vågar alltså ingen regering stimulera familjepolitiken, av rädsla för att den minskning av utgifterna för åldrandet som skulle bli följden av en sådan gott och väl skulle vägas upp av en ökning av integrationskostnaderna (vilka också de, vilket vi i förbigående kan understryka, kan utgöra ett handikapp i den internationella konkurrensen).
Det råder en total låsning.
På så vis hänger allting samman.
Om Europeiska unionens länder inte radikalt förändrar sin immigrationspolitik finns det hög risk för att man vare sig kommer att kunna lösa frågan om familjepolitiken, nativiteten, åldrandet eller den om den väldiga förlust av konkurrenskraft som avtecknar sig mellan vår kontinent och resten av världen.
