# ID: svediakorp-gov475799
# author: Bangemann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,728
# sentences: 71
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Som ni vet är det en praxis i kommissionen - som accepterats av parlamentet - att en kommissionär på fredagen, oberoende av ansvarsområde, tar emot betänkandena.
Ni kan nog föreställa er att detta inte alltid är en populär uppgift bland mina kolleger i kommissionen, eftersom man måste yttra sig i frågor som inte alls behöver falla inom det egna ansvarsområdet och där man därför inte känner sig särskilt hemma.
Jag måste emellertid säga att dagens debatt för det första har visat hur viktigt problemet är och hur bra betänkandet är och för det andra att egentligen alla oberoende av arbetsområde borde befatta sig med problemet.
För den demografiska utvecklingen rymmer ett slags nyckelbegrepp för många politiska områden, för övrigt också för många sätt att driva politik, och detta framgår mycket tydligt i diskussionen.
Nu tror jag att man kan närma sig problemtet på två olika sätt.
Till exempel - om man så vill - rent statistiskt eller kanske snarare traditionellt när det gäller resultatet - i och med att man säger vad som har hänt och vad som måste göras, och sedan drar bestämda slutsatser.
Jag tror dock inte att detta är tillräckligt här.
Det tycks mig däremot vara mycket bättre att fundera kring varför dessa fenomen uppträder, eftersom man då kan förutsäga vilka konsekvenser de politiska åtgärder som vi alla tillsammans driver får.
Då uppstår frågan: kan man, om man så vill, påverka denna utveckling genom bestämda politiska aktioner?
Detta tycks mig vara en mycket intressantare infallsvinkel, eftersom detta i grund och botten är en möjlig väg att lösa många problem - utifrån en helhetssyn, som man säger på tyska; jag vet inte om ordet går att översätta.
Detta är nödvändigt om inte annat därför att experternas synsätt - om det så är experter på pensionssystem, arbetsrätt, sociala frågor eller vård av sjuka och gamla - av naturliga skäl alltid är för snävt.
Det handlar om det gamla problemet att experter vet allt mer om allt mindre, och i förlängningen vet de allt om ingenting.
Detta är också den typ av resultat man ibland får med en sådan expertpolitik.
Vi för ju denna diskussion om pensionssystemens framtid i alla våra medlemsländer.
Om man då endast anlitar experterna på sociala frågor, säger de direkt att systemet inte går att förändra.
Detta är helt fel.
Alla system går att förändra, och man kan skapa övergångsperioder där också finansieringen av det gamla systemet kan klaras med ett nytt.
Jag har själv upplevt det när jag - inte som socialpolitiker, men som partiordförande - på ett tidigt stadium lagt ett förslag som här också dykt upp i debatten, nämligen att göra skillnad mellan de åtaganden som samhället i princip måste bära och de som man kan överlåta på var och en.
Detta är nämligen en mycket principiellt viktig fråga för hur sådana här problem skall hanteras.
Vad kan man förvänta sig av samhället?
I exemplet med socialhjälp - jag använder här det tyska uttrycket - är det uppenbart att samhället måste träda in också finansiellt för att inte dess medborgare skall hamna i existentiell nöd, och det helt oavsett om den drabbade själv har skuld däri eller inte.
Det hör till människovärdigheten att så sker i ett samhälle.
Det är ju egentligen ganska logiskt att man då också kan överföra denna modell till pensionsförsäkringssystemet.
Varför egentligen inte?
Jag har hittills inte hört något argument som talar mot att man skulle kunna finansiera en sådan grundtrygghet även för äldre med allmänna skattemedel.
Sedan följder den andra delen, och här, när det inte längre gäller att säkra existensen, kan man mycket väl grunda pensionerna på om man under sitt aktiva liv har sörjt för sin ålderdom eller inte.
Om man inte har gjort det så får man också nöja sig med existensminimum.
Dagens system ingriper emellertid alldeles för mycket i denna andra, mer frivilliga del och kan därför inte finansieras, naturligtvis också för att den i stor utsträckning belastar själva arbetet.
Vi har ju redan i vitboken hävdat att en betydande del av arbetslösheten, åtminstone på de områden där det inte handlar om mycket kvalificerat arbete, beror på att man belastar dessa arbeten ytterligare genom sociala avgifter och därigenom gjort arbetsplatserna omöjliga.
Det sade vi redan den gången.
Detta visar för övrigt hur nära allt hänger samman politiskt.
Om vi fullföljer detta synsätt, då blir man tvungen att tänka över hela situationen - det vore en diskussion värd att fördjupa mellan parlamentet och kommissionen, för här finns nya perspektiv även för unionspolitiken.
Vi kan precisera vissa miniminivåer, vi kan ge impulser, vi kan kanske till och med hjälpa den inkörda nationella diskussionen på traven, om vi utvecklar ett system där sådana övergångar från den gamla systemet till det nya organiseras och föreslås.
Ett vill jag dock säga med bestämdhet, och några kommentarer som gjorts under diskussionen pekar också tydligt på detta: om man angriper problemet ur ett traditionellt perspektiv kommer man inte att kunna lösa det, oavsett om det är frågan om vänster-, höger-, eller mittentraditioner.
Ta diskussionen om arbete.
Begreppet arbete har fullständigt förändrats.
Ta t.ex. frågan om arbetstidsförkortning - detta har jag återigen fått höra från den yttersta vänstern.
Det är i sig ett perspektiv som inte leder någon vart om man inte samtidigt sänker lönerna, och det är det ju aldrig tal om.
Det är också - och det är mycket allvarligare - i grund och botten ett reaktionärt perspektiv, eftersom arbetet idag ser helt annorlunda ut än för 20 eller 30 år sedan.
Arbetet kommer med den moderna teknologin att i vårt samhälle i allt mindre utsträckning vara beroende av tiden, utan istället av innehållet, dvs. av kvaliteten, innovationsförmågan och allt det som har med skapande arbete att göra.
Vi är på väg in i ett sådant samhälle av kreativt arbete.
Det betyder naturligtvis också att man måste fundera över - van Dijk, här måste jag dessvärre avslöja er som en smula konservativ, men det blir ni tvungen att vänja er vid - vad som händer med de människor som inte besitter dessa skapande kvaliteter.
Det har för övrigt inte med intelligens att göra, måste jag påpeka för vår talare från den yttersta högern, utan kommer i framtiden att få en mycket vidare konnotation.
Frågan är vad ett samhälle som lever på medborgarnas kreativa initiativförmåga gör med de människor som inte besitter dessa kvaliteter, men som har andra förmågor?
Banotti har helt rätt: Det finns många människor som har stora kvaliteter i yrken som helt orättvist klassas som okvalificerade.
Att vårda en annan människa kan vara en fullt tillfredsställande sysselsättning för båda parter.
Vad har detta för betydelse för familjepolitiken?
Familjepolitiken är nu inte så okomplicerad att man kan hävda att familjen är en tillflyktsort där alla dessa kvaliteter kommer att finnas och hållas levande även i framtiden.
Detta är helt enkelt en allt för stark förenkling, eftersom många människor inte upplever familjen på det sättet.
Och också detta måste man ta hänsyn till.
Jag är mycket glad över att jag för många av mina inlägg får applåder från vänsterflygeln och protester från högerflygeln och tvärtom, eftersom jag då får en känsla av att jag åtminstone är på väg att formulera oideologiska och moderna tankegångar.
När det nu finns människor som inte vill leva i en familj, när det finns människor som inte vill gifta sig, eller omvänt, när det finns människor som vill skapa livsgemenskaper med andra av samma kön, ja vem har då egentligen rätt att förbjuda dem att göra det?
Vem besitter den rätten?
(Applåder) Varför skulle vi inte acceptera att människor lever så som de själva vill?
Under alla omständigheter måste vi organisera vårt samhälle därefter - det är helt klart -, sedan får vi se hur vi kan hantera de oavsiktliga följderna för t.ex. befolkningsutvecklingen.
Detta gäller i princip också för den grundläggande frågan: skall man överhuvudtaget försöka påverka den demografiska utvecklingen?
Det kan man endast göra såtillvida att man respekterar den grundläggande, medborgerliga friheten att skaffa barn eller inte, och för det andra genom att man verkligen underlättar för dem som vill skaffa barn.
Om vi tittar närmare på detta förhållande, så kan vi konstatera att så inte är fallet i vårt samhälle.
Här har vi en springande punkt, och det är något vi måste försöka ändra på.
(Applåder) Detta påverkar många områden.
Inte utan anledning har landsbygden och Irland här förts på tal.
Jag lever på landsbygden i Frankrike.
Där har vår jordbrukspolitik, som dessvärre får ett mycket aktivt stöd av Europaparlamentet, lett till att det finns allt färre rörelser med allt större arealer.
De stora arealerna gör att alla platser med träd och buskar jämnas med marken, att alla djur försvinner och att vi får ett slags öken där man producerar så mycket som möjligt med så liten arbetsinsats som möjligt.
Ja, här måste jag hålla med er van Dijk.
Detta har naturligtvis lett till att många människor inte längre har någon möjlighet att försörja sig i dessa regioner, eftersom de få människor som fortfarande behövs för att upprätthålla denna agrarproduktion inte längre behöver några hantverkare; det finns då inte kvar några affärer, utan endast någon slags centralpunkter.
Detta innebär att om man verkligen vill övergå till att driva en politik som ger resultat, då måste man titta på varje enskild politisk disciplin och fråga sig vad denna till syvende och sist gör för vårt samhälle.
Detta skulle vara samhällspolitik, och demografisk politik är början till en sådan politik.
Om vi emellertid redan kommit dithän, överlåter jag åt er att bedöma.
(Applåder)
